Ångestkänslor hos människan har naturligt alltid funnits i syfte att skärpa våra olika sinnen.
Om man tänker sig urtidsmänniskan och de faror som hotade, så är det
lättare att förstå VARFÖR kroppen reagerar som den gör.
Att plötsligt bli stående framför ett rovdjur och inte reagera instinktivt skulle i praktiken
få katastrofala följder. Att fysiskt reagera vid hot eller fara handlar därför
först och främst, egentligen uteslutande om liv och död.

Som drabbad av ångestsyndrom har vi i den genetiska ryggsäcken en stark reaktionsbenägenhet.
Detta innebär att vi reagerar starkare än andra på det som händer i vår kropp och runt omkring oss.


Vi är känsliga, en egenskap som gör oss lyhörda för påverkan utifrån, fantasifulla och kreativa.
Och en oro är inte sällan att vänta därav.
Många som drabbas av ångest har ofta höga krav på sig själva.
Att vara konflikträdd med svårigheter att uttrycka sina känslor är inget ovanligt.
Om kraven är större än individens förmåga går man till slut sönder inuti, precis som vilken annan
konstruktion som helst. Att reagera med ångest och panik inför olika former av känslomässig stress
går därför att jämföra med panikreaktionen inför ett rasande vilddjur.

Ångestsyndrom debuterar ofta i slutet av tonåren eller i tjugoårsåldern. Många blir drabbade av sina
första ångest- och panikupplevelser efter att ha arbetat för mycket under en längre tid,
varit fysiskt sjuk, använt droger eller gått igenom olika former av separationer, som till exempel skilsmässa
eller en närståendes död. Det är inte ovanligt att ångesten eller panikattackerna kommer till en person
just när livet börjar normaliseras igen.Under de senaste åren har det skett en förändring i samhället.
Allt fler vågar idag prata öppet om sina psykiska besvär,som till exempel utbrändhet, ångest och depression.
Men fortfarande är det många som förknippar psykiska problem med skam och en känsla av misslyckande.
En stor del av tillfrisknandet från ångest handlar om att accepterar sig själv precis som man är
och därigenom sänka sina höga krav på sig själv.



(Texten har jag lånat av SVENSKA ÅNGESTSYDROMSÄLLSKAPET)

Vill du läsa mer, KLICKA PÅ LOGGAN