Ja, INTE NI ALLTSÅ!! :) Fortsätt läsa, så förstår ni vem eller vad jag menar... ;)

Jag vet att jag, för det mesta, verkar på det klara över saker och ting och som att jag har "koll på läget",
och det har jag... ;) ...men precis som alla andra, så har jag också mina "hjärnspöken"... :)
Även om jag "gjort upp med dom om gammal ost", gett dom en kram och vänligt, men bestämt
bett dom att fara och flyga och aldrig mer komma tillbaks,
så har dom en tendens att vilja komma på oanmälda besök då och då...


Idag är en så'n dag och jag tänker ägna den åt att reflektera i lugn och ro
och att "försöka stå ut med mej själv", för låt säga som så här,
idag är jag allt annat än sprudlande...
Som ni ser, så har jag varit på det här humöret tidigare, så ingen fara...
DET GÅR ÖVER!!

Därför så kommer ytterligare ett gammalt inlägg i repris...
Lite grann för att ni ska förstå varför, även om jag tror att DOM FLESTA av er redan gör det.
Men se det som en gardering från min sida... :)
Kram och ha en bra start på helgen!!
Anna



SÅ'N ÄR JAG...
(Publicerat första gången 20090318)

När jag började blogga strax innan nyår, så hade jag inte en aning om
att det faktiskt fanns dom som tyckte det jag skrev var värt att återvända för...
Nu har det gått några månader och jag är lika glad som förvånad över
att jag har besökare som tittar in här i stort sett varje dag... :)

Den 25 november 2007 var jag med om en händelse
som gjorde att jag var tvungen (eller rättare sagt, jag ville) ta en break...
Jag omvärderade mej själv och mitt liv, jag slutade "peka fingret åt andra"
och tog en ordentlig titt  på "mej själv i spegeln"...
Jag har nog varit ganska bra på att titta innan dess också, och har aldrig medvetet
pekat finger åt någon, men den här gången tittade jag med förstoringsglas
och då SÅG jag verkligen...
Och det jag såg var inte bara trevligheter... :)

Det var egentligen därför som jag började blogga...
För att skriva av mej lite och rensa skallen på alla snurriga tankar...

Jag är/var vad man kallar en MEDBEROENDE ANHÖRIG...
Jag bytte ut mitt beroende (bulimi), som jag hade under många år,
mot ett medberoende. Eftersom "ett sån't" missbruk är, om inte mer socialt accepterat,
så åtminstone mer socialt korrekt, pga att en medberoende anhöring
"inte gör något fel" i samhällets ögon så förstod jag inte...
Men nu gör jag det, och jag ser faktiskt ingen skillnad mellan ett beroende och ett medberoende,
förutom det att när man är medberoende så går det man väljer att missbruka
inte att se och ta på, utan det är en känsla som man ska "avgifta" sej från...

Pga den generella synen "att det inte är något fel på" en medberoende anhörig,
eftersom dom ofta framstår som människor som tar mycket ansvar, till skillnad från en beroende,
som inte tar något ansvar, så får dom inte heller den hjälp som någon som har ett handikapp,
eller ett beroende, får... En medberoende förväntas ta ansvar för sitt eget tillfrisknande
eftersom han/hon i folks ögon inte är sjuk... Därför tycker jag också att man trivialiserar
en medberoendes uppleveser, för som medberoende upplever man BÅDE fysisk och psykisk smärta
när någon man älskar gör sej själv mer eller mindre medvetet illa...

Att säga att jag ÄR MEDBEROENDE ANHÖRIG tycker jag är lite fel,
det är något som jag blev pga av min omtanke och kärlek
till en annan människa och ett slags beroende som kunde ha kostat mej livet...
Jag skulle hellre vilja säga att en MEDBEROENDE ANHÖRIG HAR ett beroende
till en anhörig som HAR ETT BEROENDE, och en RÄDSLA att förlora denna person.
Detta gäller alla slags beroenden...
Droger, alkohol, ätstörningar av alla sorter, spel osv osv...
För en MEDBEROENDE handlar det inte om beroendet utan RÄDSLAN att förlora...

Jag tycker så här pga att jag har min son som är född med en hjärnskada
och därför har jag fått lära mej olika definitoner av vad man ska kalla människor med handikapp...
Det jag reagerar emot är att man ÄR MEDBEROENDE ANHÖRIG,
medans man HAR ett handikapp eller ett beroende..
Så om rätt ska vara rätt... Minoritet som minoritet...
Jag har/har haft ett medberoende till en anhörig... :)

Jag insåg, då för snart 1,5 år sedan, att jag faktiskt älskar att leva..
Till och med dom dagarna som man inte är på topp..
För jag tycker att det är kontrasten mellan mörker och ljus, roligt och ledsamt, som ÄR livet...
Jag LETAR INTE efter MENINGEN MED LIVET, jag tror att det är MENINGEN ATT VI SKA LEVA.. :)

Jag hoppas att genom att vara öppen om detta, kunna hjälpa andra
som befinner sej i en liknande situation att våga ta steget till att TA HAND OM SEJ SJÄLVA
och SLUTA SKYLLA hur Ni mår på NÅGON ANNAN...!!
Det är NI SJÄLVA som drar undan mattan som finns under era fötter...
Jag vet hur ni känner er och jag vet att ni inte vill ha det "på det viset",
och jag säger att det behöver inte vara så, heller...
Bara för att du väljer att ta hand om dej själv, så är du ingen egoist!!

Som jag ser på det, så förtjänade jag inte det jag var med om,
men jag hamnade där för att jag tillät...

Väl mött i texten!
Anna