Som det står i presentationen av bloggen, så är jag ju singel och har så varit en längre tid...
Det är inte något jag sörjer... Tvärtom, så är jag ganska nöjd över och fullkomligt tillfreds med detta faktum...
Men så en dag för ett tag sedan, så slog mej tanken att jag, eftersom jag FAKTISKT inte är död (fniss)
kanske borde börja dejta... Något som jag faktiskt inte direkt gjort tidigare,
utan alla mina förhållanden har blivit just fasta förhållanden väldigt snabbt...
G's papps, aka "Dyngsnyggot", till exempel, gifte jag mej med efter bara en och en halv  månad!!
 (Till mitt försvar vill jag säga att det faktiskt höll i fem år...)

Nå väl, sagt och gjort... Jag hittade en dejt och hur det gick har ni ju läst om tidigare...
Det var den juvelen som tyckte att det var JAG som var dum och elak, som inte ville gifta mej
för att HAN ville och för att han hade skickat blommor till mej med blomsterbud...
Ja, ni fattar ju själva att det bara blev en dejt, och ska sanningen fram, knappt det...
(Om du missat och vill läsa detta dråååpliga inlägg, så kan du klicka HÄR...)

Nu är det som så att det har hänt IGEN!! Jag har sprungit på ÄNNU EN STOLLE!!!
Den här gången är det till och med ett "gisslandrama"... *fniss*
Den här "mannen" ville bjuda på middag och det fick han...
Han verkade vara en riktigt trevlig prick och jag hade nog kunnat tänka mej att äta
middag med honom igen... Men som jag skrivit tidigare, så kan det ibland vara bra att ta
ett steg tillbaka och utvärdera situationen... Vilket jag också gjorde...
Inte direkt medvetet, kanske, utan av den enkla anledningen att jag hade mycket att göra
och jag anser dessutom inte att man behöver umgås 24/7 med någon man precis träffat...

Till saken hör att den "trevliga pricken" inte riktigt var av samma åsikt som jag och att jag dessutom glömt
min skinnjacka när vi åt middag... När jag dagen efter våran dejt ringde och frågade om han kunde
skicka jackan på posten (eftersom vi bor en bra bit ifrån varandra) om jag betalde portot,
så fick jag en sur grymtning tillbaka och frågan om jag inte längre var "intresserad"...

Hmm (??) tänkte jag... Hur gick nu detta till...??
Jag hade inte någonstans sagt något om att vara eller inte vara intresserad...
Inte heller hade jag sagt NÅGOT om att INTE träffas igen...
Jag ville bara ha min jacka, eftersom jag inte visste när och om tiden fanns att  träffas igen...
Detta förklarade jag också... Helt i onödan... För det var som att karln plötsligt blivit fullkomligt DÖV!!

Detta blev upptakten till en FLITIG sms-konversation, som slutade med att
den inte längre lika "trevliga pricken" ansåg sej ha rätten att behålla min jacka...
(Vilket jag sa att han gott kunde göra, för en skinnjacka är för mej
ett billigt pris att betala när man har att göra med fullfjädrade tokstollar...)
Eller som han skrev i ett av sina många sms: "Man får det man ger..."
Ett av MÅNGA uttalande och åsikter som jag inte riktigt kan bli klok på och eftersom
karln är skapt i modell större, så kan han KNAPPAST ha någon användning för min jacka i stl.38...

Inte nog med detta... Jag blev dessutom uppringd av ovanstående "trevliga prick" och
när jag förklarade att jag pga att jag var på väg (och dessutom försenad) till ett
planeringsmöte på korttids, så hade jag inte tid att prata och jag bad om att få ringa upp efter mötet...
Då fick jag veta att jag, bland annat, "Fan inte var sann", "hade problem" och "inte var riktigt klok"...
Detta pga att jag förklarade att jag varken ville eller hann svara på hans, hela tiden återkommande,
fråga om i fall jag var intresserad eller inte (jag behöver väl knappast tillägga att
vid det här laget så hade all tänkbar möjlighet på ATT jag skulle vara, eller ens bli,
det minsta lilla intresserad minskat MARKANT...) och för att jag, ännu en gång, frågade om det var OK
att jag kom förbi och hämtade jackan vid tillfälle eller om han kunde tänka sej att skicka den med posten...

Så där är vi nu... Min svarta skinnjacka hålls alltså som "gisslan" i södra Sverige av en, till en början,
go och glad skåning, som genom ett trollslag förvandlades från Dr Jekyll till Mr Hyde... *asg*

Jag har tidigare pratat med "min Berit" om det här... Varför JAG dras till "så'na här män"...??
Dvs kärlekskranka, bekräftelsetörstande och hämndlystna stackare med ett sjukligt kontrollbehov...
(Jag vet svaret, men jag väljer att hålla det för mej själv, men låt säga som så här...
Den som funderat lite närmare på vem man är och varför, vet att beteenden och handlingar
ofta är betingade och något som man har med sej sedan långt tillbaka och
det är pga av att jag vet VARFÖR som jag faktiskt kan garva åt eländet...)

Min slutsats är att det INTE är jag som dras till dom, för när jag upptäcker vad det är för filurer,
så drar jag numera snabbt i nödbromsen och hoppar av tåget fortare än kvickt...
Jag tror att det är DOM som dras TILL MEJ... Därför så tror jag att jag gör bäst i att hålla mej
innanför stängda och låsta dörrar, med persiennerna neddragna och lampan släckt,
(dvs jag kryper tillbaka ner under min sten igen... Hehe!!) för det verkar inte bättre än att jag är en

"Call me crazy"...!! För jag förstår faktiskt inte HUR, VARFÖR eller ATT man tror att det är OK
att använda sej av ANDRAS tillhörigheter i någon konstig form av "utpressning"...
Ungefär som att: "Tja, om i fall att du inte gillar mej, så behåller jag din jacka, din j#@la bitch..."
Är det någon som kan förklara det här BARNSLIGA beteendet för mej, så vore jag YTTERST TACKSAM!!

Väl mött  texten!!