Härom dagen så hade Giovanni en så'n dag då han
fullkomligt sprutade ur sej en massa roliga tokigheter...
För att minnas dessa guldkorn,
så bestämde jag mej för att skriva ner dom här på bloggen...
Några har jag redan skrivit om och här kommer ett till...

Giovanni bestämde sej, precis innan läggdags, för att spela ukulele och munspel ,
något som jag FÖRSÖKTE protestera emot, utan att ha någon framgång...
Han satt och klinkade på "gitarren" och tutade på munspelet så till den milda grad
att jag trodde att grannen skulle börja banka i väggen...
Och så kom han plötsligt på den briljanta idéen att han skulle spela på båda två, SAMTIDIGT...
(Om han gjorde detta för att försöka irritera mej, eller om han
bara var nyfiken på om det skulle gå, låter jag bli att spekulera i...)

Han gjorde ett tappert försök och när det inte gick, så vänder han så mot mej och säger:
"Mamma, kan du hjälpa mej..."??
Ja, ELLER HUR??!!
Skulle jag göra mej själv till  "medbrottsling" i detta påfund??
TROR INTE DET!! Jag var inte schemalagd... (hihi)

Som jag skrivit tidigare, så inkluderar ju våran vardag även G's två assistenter.
Jag ser dom som en enorm tillgång, för utan dom så skulle
både min och Giovannis tillvaro vara mycket mer besvärlig.

Samtidigt så är det ju inte en "normal" situation och jag förstår om den kan verka konstig
och jobbig för en del och jag ska inte ljuga, för det är den ibland...
Det ÄR jobbigt att behöva ha en, egentligen, främmande
eller åtminstone utomstående person i sitt hem 4 utav veckans 7 dagar...
Men jag väljer att se dom som en förmån, för tack vare att dom finns,
så får min son en chans att bli självständig, för allvarligt,
vilken (snart) 12-åring vill behöva dras med morsan i tid och otid...??!!

Att ha assistenter har också betytt att jag fått lära mej
att se på saker och ting på ett lite annorlunda sätt..
Dom är ju som en "förlängning" av Giovanni...
Vi brukar kalla assistenten för "den där lilla ängeln man har på sin axel"
 och ibland ska dom även funka som "den lilla djävulen",
eftersom dom finns där FÖR GIOVANNI och INTE FÖR MIN SKULL!!
Jag kan inte nog poängtera detta, eftersom det ofta är en inställning jag möter...
Att det är mej dom "hjälper"...
En åsikt som inte kan vara mera fel och jag ser det som en förutfattad mening
som jag hoppas kunna ändra på genom att försöka beskriva hur det fungerar här hos oss..
Så än en gång: DET ÄR GIOVANNI'S ASSISTENTER, INTE MINA...!!!!
(Det kan tilläggas att vi ibland också tituleras 1st Ass (dvs jag)
och så är dom andra två 2nd and 3rd Ass... Hehe)!!

Samtidigt som jag fått ändra tankesätt, så är det här sättet, att ha assistenter,
något som Giovanni tycker är normalt och något han är van vid..
Därför så är det inte alls konstigt att han yttrade ovanstående kommentar,
och jag tycker att den på ett väldigt bra sätt beskriver hur det är att ha en assistent...

Så tänk på det när Ni sätter upp begränsningar för Er själva..
(Och är inte begränsningar egentligen ett annat ord för handikapp...)??
Min son har drömmar om att få ett jobb, ett körkort mm mm, precis som alla andra.
Tack vare sina assistenter så kommer han troligtvis att få allt det där,
men kanske inte på det sättet som är "normalt" i samhällets ögon...
Men finns det verkligen BARA ett sätt som är rätt när man ska "lösa ett problem"??
Och i så fall, VEMS sätt är det korrekta??

Jag imponeras av att min son inte ser några hinder utan möjligheter,
trots dom förutsättningar han föddes med.
Min son, skulle kunna vara en blivande gatumusikant,
för även om han, i våra ögon, inte spelar på flera instrument samtidigt,
så gör han ju, tack vare assistans, faktiskt precis just det...