Hur vi kan få oss själva att må bättre oavsett vad andra säger eller gör?
Hur lär vi oss att "skita" i andra, utan att bli arroganta, nonchalanta eller själviska?
Hur kan vi lära oss att bli tillfreds med oss själva och våra medmänniskor?
Hur lär vi oss gå vidare utan att bli bittra och hur lär vi oss förlåta?
HUR UPPNÅR VI YIN YANG??



VAD ÄR LIVET??

Ett ständigt jagande och sökande efter accepterande från omgivningen...

Ett sökande efter bekräftelse och uppmuntran för vad vi gör, har och presterar.

Om det är till någon tröst, så har troligen nästan alla du känner också krånglat till sina liv.

Men du behöver inte fortsätta att bidra till den sorgliga olycksstatistiken.

Att önska sej ett helt bekymmersfritt liv vore nog ungefär som att försöka plocka ner månen

och hur tråkigt och enformigt skulle inte ett sådant liv vara..??

 

 Jag ska börja med att inte ljuga.. Jag ska villigt erkänna att jag, som vid ett par tidigare tillfällen här på bloggen, använt andras ord, just för att dom sagt det så bra, och sedan blandat dom med mina egna. Jag har lagt till och dragit ifrån, flyttat och ändrat där jag tyckt det behövts.
Det är ett hopplock av en massa olika artiklar och böcker jag läst det senaste året och jag har sammanställt det till något som är mitt sätt att se på saken, något jag kan stå för. Jag har skrivit ner det sätt som hjälpte mej att få insikt om mej själv och som, till slut , minskade "världens längsta halvmeter mellan hjärta och hjärna", det sätt som fick mej att känna mej tillfreds med mej själv...
Nu tänker du kanske ironiskt: "Det där låter ju himla vackert... Vilket skenheligt babbel!!"
Men det ska jag säga, upplevelsen jag hade när "halvmetern försvann", då i det ögonblicket som tanke,ord -och känsla " blev till ett", var ALLT ANNAT än vacker.. Den var rent ut sagt VEDERVÄRDIG..!! Men det lugn som sedan infann sej efteråt var värt besväret..
 

Detta är inte en mirakelkur eller en trollformel till hur ditt liv kan bli till "en dans på rosor", utan det är ett recept på hur vi bättre kan använda dom olika ingredienserna när vi kokar soppan som vi kallar livet.. Ett sätt att få lite distans till oss själva.. Ett sätt att hantera känslan av olust inför mer eller mindre allvarliga vardagsbekymmer. Ett sätt att kunna bli kvitt paniken och det inre kaoset, utan att för den sakens skull bli likgiltiga inför det som rör sej mellan himmel och jord (och ibland ännu längre söderut..) eller bli bittra över att vi inte fick det vi "borde" ha fått, att vi inte fick det vi "förtjänat".. Ett sätt att kunna få ha en, om inte rosenröd vardag, så åtminstone inte helt nattsvart.. Även om vi väljer att vara trygga i oss själva, så betyder inte det att vi behöver gå runt "som nyfrälsta små lamm".. Vi har fortfarande rättigheten att vara arga, ledsna, oroliga, missnöjda och besvikna över saker och ting, men vi kan välja att vara det av rätt anledningar och vid rätt tillfällen. Vi kan "välja våra strider" och vi kan lära oss att känna igen vad det är som får oss att må dåligt.. Vi får ha dagar som är pissiga, för det bor en "Super-sura-sunk-Sara" i oss alla (eller varför inte en "Riktigt-rasande-rusk-Robert" eftersom jag hoppas att något enstaka exemplar av den manliga befolkningen också läser detta...)

När vi lever efter hur vi tror att vi måste vara, när vi är rädda för att inte bli accepterade, så fastnar vi lätt i "ett spindelnät" av MÅSTEN. När vi inte kan hitta trygghet i oss själva visar sej detta många gånger genom aggressivitet, instängdhet, retlighet, trötthet, ovilja, egoism och samarbetsproblem (med andra ord genom missnöje) och/eller genom att vi, utan att vi egentligen vill, alltid försöker vara till lags eller alltid måste göra tvärtemot, alltid eller aldrig ställer upp. Dom fysiska och psykiska symptom/sjukdomar vi drar på oss är som ett "brev på posten", ett bevis på att vi ljuger för oss själva och indirekt för våra medmänniskor.

När vi hela tiden jagar efter bekräftelse och efter att bli accepterade, så är det egentligen frihet vi söker, friheten att få vara oss själva. Den frihet vi i stället ger oss är i form av status; fina hem, kläder, bilar, utlandssemestrar mm mm och vi intalar oss själva att vi mår bra av detta, att det är vad vi behöver.. Det är en konkret frihet, något som vi kan se och ta på. Inte för den sakens skull sagt att vi inte ska unna oss denna frihet, för vem blir inte lite gladare av en semester eller lite mer pengar, men den friheten är inte det som ger oss ett inre lugn för den är egentligen bunden, eftersom vi inte kan få den utan något eller någon till hjälp. Alltså sitter vi fortfarande fast i "spindelns nät", vi fortsätter att "springa runt i ekorrhjulet"...

Den frihet vi så högt önskar kan inte köpas för pengar. Även om vi väljer att be om, och får, hjälp för att förstå under resans gång, så måste vi göra det huvudsakliga jobbet själva. Ingen annan kan göra det jobbet åt oss och vi måste av egen maskin bygga upp den inre tryggheten och vårt självförtroende, tron på att vi VILL och KAN. För att nå vårt mål måste vi  försöka se bortom "vad vi borde göra" och fråga oss själva VARFÖR gör jag det jag gör?? Det är först då vi kan hitta styrkan inom oss själva. För att bygga upp den inre styrkan så krävs det att vi VILL arbeta med oss själva, med vårt eget livsmönster. Vårt beteende visar vilka vägar vi gått/går. Dom fotspår som vi tidigare valt att trampa i beror helt och hållet på våra känslor, hur vi sökt accepterande, hur vi funnit det osv. Vi har helt enkelt format oss själva utifrån hur vi fått bekräftelse och någonstans på vägen så har vi glömt/gömt oss själva. Vi har undermedvetet stängt av och slutat känna efter vad vi egentligen vill.. En del av oss har valt att förneka våra egna drömmar och förhoppningar och detta har så småningom skapat en sårbarhet, ett missnöje, inom oss.

När vi mår dåligt på ett eller annat sätt, så har vi lätt för att lägga skulden på andra och på saker som hänt i våra liv. Vad hjälper det? Vi mår inte bättre för det, men det är enkelt för vi slipper ju ta en närmare titt på oss själva... Vi måste vara villiga att "ta av oss skygglapparna" och sluta peka finger åt någon annan än oss själva. Det är som att omedvetet välja mellan pest eller kolera, men när vi väljer att lägga skulden på andra så ska vi tänka på (förstå) att dom också har ett livsmönster som styr hela deras liv. Dom har sina egna svagheter, fel och brister, som har gjort att dom formats till dom människor som dom är och att dom, precis som du, antagligen också söker efter att bli accepterade, efter att få bekräftelse och efter förståelse. För att komma till rätta med vårt eget välmående, för att lämna det liv vi lever idag bakom oss, så krävs det att var och en arbetar på att förändra sina egna livsmönster. Inte förändra för att bevisa något för andra, utan ändra på för att sluta ljuga för oss själva. Genom att forma vårt eget livsmönster, genom att "bryta gamla mönster", så visar vi andra ett sätt att leva på, ett alternativt sätt att göra livets resa och vi låter andra själva få ta ansvar för sina livsmönster och söka sina egna nya vägar.

"If you harm none, do what you will..."
~ Wiccan Rede ~

Om nu någon som inte känner mej  läser detta,
TRO NU FÖR GUDS SKULL INTE ATT JAG GÅR RUNT
PÅ ROSA SMÅ MOLN, TALAR MED LÅG RÖST
OCH CITERAR BIBELTEXTER HELA DAGARNA..!!
(Även om det som står i bibeln faktiskt inte alltid är så himla tokigt...)
Det finns inte heller någon som helst anledning att ringa psykakuten.. *L*

Om någon som känner mej läser det här,
så tror jag att ni kan skratta åt ovanstående rader,
 för ni vet att jag aldrig varit och heller aldrig kommer
att bli någon tystlåten, tillbakadragen person..
Skulle jag mot all förmodan bli detta,
så skulle det vara det samma som att inte följa "receptet"
och det skulle innebära att jag skulle förneka den jag är..

"Allt vad Ni vill att människorna skall göra för Er,
det skall Ni också göra för Dom"
~ Matteus 7:12 ~

Jag har nog alltid TYCKT på det här viset, skillnaden nu är att jag KÄNNER det...
Jag har gett mej själv tillåtelse att få vara så'n som jag är..
Jag har accepterat mej själv..



Till Dej som nu kommit så här långt vill jag säga: "Tack för att du tog dej tiden att läsa"!!
Jag vill sluta där jag började med att upprepa att det jag skrivit om är mitt sätt.
Att använda penna och papper har blivit mitt sätt att göra "The 4th rule of Magus",
att tänka och begrunda, att släppa taget och gå vidare,
att göra bokslut med saker som varit jobbiga för mej och fått mej att må dåligt..
Jag bestämde mej för att skriva det här lite som ett "examensarbete".
Inte för att jag behöver bekräftelsen på att jag har rätt, eller för att jag vill tala om
för någon annan hur dom "borde" göra, utan helt och hållet  för min egen skull.
För att jag på något sätt  ville "säga till" mej själv att jag "fullgjort kursen"
och att det nu är det dags att använda sej av kunskaperna i praktiken.
Om det sedan hjälper någon, så är det en ren bonus.. :)

Om du känner att du vill kommentera eller har något ytterligare att tillägga...
 PLEASE DO!!
Det är alltid intressant att lyssna till andras erfarenheter och åsikter.
Det är ju en del i själva läroprocessen och att tro att man är fullärd är för mej
att begränsa sej själv, som att göra sej själv en "björntjänst"..



Någon jag känner, som sagt många kloka saker, sa en gång:
"Det finns inget som är så hotfullt
som en människa som, PÅ RIKTIGT,
är nöjd med sej själv..."
Tänk på det en stund...

Att jag valt att använda illustrationer av superhjältar är absolut ingen tillfällighet,
utan det finns en anledning till varför.. (Jag hade kunnat välja ett gäng grekiska gudar också,
dåtidens superheros, before superman, men det fick bli den "modernare" versionen...)
Jag tycker att superhjältar är ett perfekt exempel på det jag skriver om..
Dom flesta är ju vanliga människor som kämpar med att förstå
och acceptera den dom egentligen är..
En del av dom gör det, en del av dom gör det inte och
dom har alla sina speciella superkrafter (styrka)
och sina egna svagheter som hotar att förgöra dom...

Vem vet, kanske har vi alla en superhjälte inom oss...??