A trip down memory lane...
Det är KONSTIGT hur ett TV-program kan trigga i gång så mycket...
Bölad gjorde jag, eller rättare sagt, ulkade (som vi säger i Västergötland...)
Jag har bölat och snorat, och snorat och bölat... :)
Det här är jag och min lille kille på Barn-IVA på
Drottning Silvias Barnsjukhus för snart tolv år sedan...
(På bilden är han lite drygt 5 veckor och hade precis haft sin första operation...)
När jag tittar på Grey's så är det som om det var igår...
Jag minns dom mörkt, mörkt blå ögonen i det lilla vaxbleka ansiktet
efter hans tredje hjärnoperation och jag minns den lycka jag kände över att dom tittade på mej,
trots att alla sa att det inte var någon idé att hoppas för mycket...
Så, ja... Jag VET att det finns mirakel...
Jag ser det varje morgon när jag vaknar, jag ser det när jag går och lägger mej,
jag ser det till och med när jag har en rosenrasande (snart) 12-åring,
som skriker att hans mamma är det dummaste i världen... :)
Och vet ni vad...??
Även om det inte är det minsta lilla roligt just då,
så är jag tacksam för att han kan...
Med det säger jag GOD NATT ALLA!!
Jag lovar att jag ska svara på dom kommentarer jag inte
svarat på ännu i morgon, men i kväll tänker jag ha en
"trip down memory lane"...
Kram på Er!!
Jag kan inte ens föreställa mig hur utsatt du/ni kände er... Huuu... Man är så glad att man slapp sånt...
Åhhh, jag såg inte Grey's anatomy, men jag bölar av ditt inlägg! Förstår att du tar en minnestripp ikväll! Sköt om dig vännen! Kramiz
Åh e allt jag kan skriva och en cyberkram är allt jag kan ge
Vet inte vad det är som gör att jag jämt hamnar framför den där serien... Gillar inte att lipa o det är då ett som är säkert, gråter gör man i massor, antingen av enormt förälskade spöken (o jag, jag tror ju inte ens på sånt??) eller just hopkopplingarna av alla jobbiga minnen av svårt sjuka och döende anhöriga...
Tyvärr saknar jag just de där undren i mitt liv, alla har avlidit, låter så dramatiskt men så är det och kanske hoppas jag än på ett mirakel, är så härligt att läsa om när det går bra också, och härligt att du kan vara hemma på heltid också för precis som du skriver, ungarna växer och vips är de borta... Min lilla dotter är numera en brådmogen, vuxen 17-åring som inte är hemma så ofta hos "lilla mamma" ;-)
Men, det är livets gång och jag tänker inte gråta, bara det att man ständigt blir påmind om sitt eget åldrande, ska fundera på att ta över din inställning till morgnarna förresten, hur skön var inte den? ;-)
vilket avsnitt var det du såg av greys? Sitter just nu med en sån dempad sinnesstämmning att jag inte kan sluta se på alla säsongerna om och om igen. Och tack för tipset om kognetivt beteende..kan jag behöva
Fy fan vad jag gråter, har sån medkänlsa och försöker föreställa mig hur det skulle kännas om Liam var i den situationen.. Starkt jobbat av dig, jag hade brutit ihop totalt.