Been there, done that...
Efter det som hände mej den 25 november 2007, så drabbades jag av
POSTTRAUMATISK STRESSYNDROM. Något som jag först inte insåg, eftersom jag hade
fullt upp med att "bita ihop" och "ta hand om situationen"...
Visst sa någon läkare till mej att det var på det viset, men jag "hade inte tid" att lyssna...
Dessutom så blev det inte heller (vilket man hade kunnat hoppats och tro) lugnt efter rättegången,
utan jag fick stå ut med påhopp av olika slag från min fd sambos familj, för att dom tyckte sej ha
rätten att hämnas på mej för det dom ansåg JAG HADE GJORT, genom att jag anmälde mitt x till polisen...
Till saken hör också, att min anmälan, som dom flesta av er säkert redan förstår,
inte hade NÅGOT ATT GÖRA med hämnd, utan jag såg det som en nödvändighet att säga stopp
innan NÅGON blev skadad på ett sätt som skulle vara oåterkalleligt...
Allt detta, resulterade till slut, i ett regelrätt nervsammanbrott, och jag insåg då
att det var dags att ta en paus (ta ett steg tillbaka) och göra något åt saken...
Jag lever, fortfarande idag, med en del symptom, men jag har blivit bättre på att känna igen dom...
Ett av dom är att jag (även om det inte alltid märks) är, om inte konflikträdd, så åtminstone
ytterst konfliktkänslig vilket innebär att om jag inte får tid att tänka igenom en konflikt, liten eller stor,
så blir jag, utifrån vad det gäller, mer eller mindre stressad och virrig... :)
Detta visar sej bl a genom att jag pratar i 140 km/timme och det jag försöker få sagt blir
väldigt osammanhängande och ostrukturerat (och säkert i vissa fall obegripligt...)
Detta är också EN bidragande orsak till att jag valde att sätta mej ner och skriva,
eftersom jag då kan sortera det jag verkligen tycker, tänker och känner
och att jag får göra detta i LUGN och RO...
Som jag tidigare skrivit, så tycker jag att det är intressant HUR OLIKA människor reagerar
även om dom egentligen har råkat ut för ett och samma tillstånd...
Här kommer en beskrivning av POSTTRAUMATISKT STRESSYNDROM och vilka SYMPTOM det kan ge.
(Tänk sedan tanken att en person med ÅNGESTSYNDROM dessutom utsätts för
POSTTRAUMATISK STRESS, pga av en eller flera traumatiska händelser...
Föreställ er vilka svårigheter en så'n person har att hantera ovanstående symptom,
utifrån att dom redan har ett syndrom som innebär att dom reagerar starkare än andra
på saker som händer och sker i kroppen och på yttre händelser...)
UPPKOMST AV PTSD
Ångesten har utlösts av en specifik och mycket skrämmande händelse, trauma,
och personens krisreaktion har sålunda inte hävts på ett naturligt sätt, utan "dröjer kvar"
i form av en mängd obehagliga och plågsamma symptom. Den som drabbas av PTSD kan
till exempel ha genomlevt ett krig, suttit i koncentrationsläger, blivit utsatt för tortyr,
våldtäkt eller misshandel, varit med om en svår olycka eller blivit rånad.
Det är förmodligen så att vi människor har en större eller mindre ärftlig benägenhet
att utveckla posttraumatiskt stressyndrom. Dessutom har vi lättare att hantera ett trauma
om vi redan direkt efter den traumatiska händelsen får ett bra stöd från vår omgivning
och kanske också någon form av professionell behandling.
BEHANDLING AV PTSD
Vad det gäller behandling används i allmänhet terapi i kombination med
antidepressiva läkemedel. KOGNITIV BETEENDETERAPI i synnerhet har på senare år
visat sig vara en mycket framgångsrik behandlingsmetod. Om terapi kombineras med läkemedel,
främst antidepressiva av SSRI-typ lindras symptomen ytterligare.
Behandlingen kan pågå från ett par månader upp till flera år. De flesta upplever en förbättring
även om många aldrig blir återställda. Det är mycket viktigt att man i vården är uppmärksam
på risken för utveckling av PTSD efter olyckor och andra traumatiska upplevelser hos patienter,
så att den drabbade kan få en lämplig behandling så snabbt och effektivt som möjligt.
Så till sist... Det här är MITT SÄTT att se på saken...
För mej handlar inte ett tillfrisknande från någon sjukdom eller något beroende,
där man väljer att rehabilitera sej med KOGNITIV BETEENDETERAPI, om viljestyrka...
Tvärtom!! Viljestyrkan kan ofta "sätta käppar i hjulet" för ett tillfrisknande, eftersom viljestyrka
och kontrollbehov för mej går hand i hand och är det NÅGOT en person med ångest har,
så är det ett behov av att inte tappa kontrollen, man är beroende av att, på olika sätt, ha "koll på läget"...
För mej handlar KOGNITIV BETEENDETERAPI i stället om att släppa kontrollen genom att sänka garden och
erkänna, framför allt, för sej själv att man förlorat kontrollen pga en sjukdom man har.
Att man, i stället för att prata om vad alla andra gör, börja fråga sej själv: VAD GÖR JAG och VAD VILL JAG??
Och jag "lever faktiskt som jag lär" av den enkla anledningen att JAG VILL.
Jag lyssnar inte bara när jag ställer mej själv dom där frågorna, utan jag hör vad det är jag säger till mej själv,
jag känner efter VAD det är jag "säger", en funktion som på något sätt slutar fungera
när man befinner sej i en oerhört kaotisk situation...
För att återigen citera SINNESROBÖNEN:
"Ge mej sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra"
(Dvs inse att man har en sjukdom som ställer till det för en, hela tiden...)
"Mod att förändra det jag kan"
(Genom att acceptera sjukdomen och att den går att bota/leva med om man VILL)
"Varje ny tanke startar alltid hos en ensam"
(Dvs om man VILL ha förändringar, så får man börja med sej själv och inse att man INTE KAN förändra andra).
Jag vet att en del kan reagera mot 12-stegsprogrammets "skam-skuld"koncept,
men för mej handlar det inte om att känna sej skyldig eller skämmas, utan jag tror att det är
en nödvändighet att titta närmare på sej sjäv och på vilket sätt JAG SJÄLV är delaktig i MITT EGET LIV...
För mej så bygger KOGNITIV BETEENDETERAPI på TANKENS KRAFT och INTE viljans...
Att använda sej av denna metod kan vara oerhört förvirrande och energikrävande och ibland
så är det NÖDVÄNDIGT att ta ett steg tillbaka för att utvärdera situationen,
men jag kan inget annat säga än att jag än så länge inte ångrat mej och att jag fortfarande tycker
att det varit och är "värt besväret"... Naturligtvis har jag ibland "skov" av sjukdomen, eller kanske
är "återfall" ett bättre ord, men genom att lära mej det här "sättet" så fick jag ro i själen,
dvs jag gjorde SLUT PÅ MITT INRE KAOS genom att sätta mej in i och förstå mej på MITT problem.
På samma sätt som det går att se på ett beroende eller ångest som en sjukdom,
så kan ordet terapi bytas ut mot ordet medicin... Då blir det ju istället kognitiv beteendeMEDICIN,
och det kanske kan vara lättare att greppa... För precis som att en progressiv sjukdoms
symptom återkommer om man slutar medicinera, så återkommer ångestsymptomen om vi slutar att
använda sättet att tänka på... I dag så tar det relativt kort tid för mej, att genom tankekraft, få rätsida
på saker och ting och med tiden, när jag har "omprogrammerat mej själv färdigt",
så hoppas jag att det ska funka blixtfort...
Det finns två anledningar till VARFÖR jag valde den här metoden.
Dels för att jag INTE VILL medicinera mej själv med kemiskt framställda läkemedel,
eftersom jag är av den åsikten att dom inte har i kroppen att göra om det inte är ABSOLUT nödvändigt
och dels för att jag sett att det funkar för Giovanni och det var tack vare honom och hans handikapp
som jag kom i kontakt med begreppet KOGNITIV BETEENDETERAPI från första början...
Väl mött i texten!!
/Anna
Fick inte nån sorts diagnos förräns nu i höstas själv, min underbara prattant jag hade i några år ansåg det som tämligen oväsentligt och jag håller nog med henne, ivf tills jag kom till "stora staden" och skulle sorteras in i vissa fack... :-(
Det som är så jädra typiskt är väl kontrollbehovet dock, kommer man från kaos MÅSTE man ha koll på omvärlden, eller ivf det som rör en själv och ens familj, och jag levde på trots min trasiga kropp, själsligt ont - fysiska krämpor..jo men visst! men det räckte liksom inte...
Ett neurologiskt handikapp som innefattar en kontrollförlust blev ju slutresultatet för mig, numer vet jag ALDRIG vad som kan hända, väldigt otroligt förbannat sorgligt, men kanske är det bara ett logiskt steg mot att jag nån gång ska vika mig och lyssna OCH höra?
Själv är jag "skvätträdd", hastiga ljud, människor som kommer upp bakifrån, människor som tar i mig ( tråkigt som tusan men en jättetrigger för att jag ska stressa iväg) mörkrädd, rädd för fulla människor, karlar öht, går i konstant försvarsställning vilket kan resultera i en blodig attack även om de inte menade något speciellt med vad de sa, bättre döda än dödas du vet? Litar inte på NÅGON, aldrig, flashbacks med framför allt farsan som dyker upp, han är ju död sen 21 år så det är väldigt obehagligt! Äsch, jag har allt känns det som och antagligen är det lite för mycket skit man har samlat på sig, gamla händelser varvas med saker som man faktiskt kunde ha stoppat som vuxen men inte gjort för man inte var värd bättre..
PTSD är en diagnos som jag står för dock, den förklarar lite av mig, de som har minsta hum om människor och deras psyke kan få en liten brukshandvisning och kanske vara lite lugnare omkring "oss", de andra är nog inget för mig helt enkelt!
Kbt är underbart, när det väl fungerar dvs, personkemi, finess, nån som är rappare i truten än mig och kan "knäcka" mig så jag lyssnar OCH hör gör stor nytta men mesiga tanter som den jag har nu är bara onödiga för jag kan och jag vet och jag förstår, söker bara den som kan "lura" mig in på att våga försöka också och där är det viktigaste för mig, den hjälpen är livsviktig och utan blir man bara en ordbajsande mupp, 140 ord/minut eller mer kanske ;-) ?
Antidepp däremot, utan mina tar jag livet av mig, så sorgligt speciellt när man ju är den här kontrollmänniskan, dock utan kontrollen men ändå.. Jag tappar impulskontrollen och på ett par tre dagar så hittar du mig på en bro, eller varför inte fullt upptagen med att bit för bit bränna sönder mig? Målet är att kunna sluta med dem självklart men jag har hamnat där senast för nåt år sedan, glömde tabletterna när vi åkte bort och det blev verkligen fara för livet. Jag fungerar men funderar bara på HUR och NÄR jag ska ta livet av mig...
Gillar dina tankeinlägg, klar i knoppen just nu och passar på att babbla av mig och hoppas att du "känner igen" mig trots att jag fegar lite ;-)
Kramis
takes one to know one...and u know me... pricksäkert inlägg.. snygg press också stor go kram
Tycker u ska ha en eloge för att du stod på dig och anmälde...för som sagt det kunde ha blivit värre ifall du inte satte ner foten.
Trist att hans släkt inte förstår....fast de måste ju se..
Du verkar vara en mycket stark tjej som har klarat av mycket :) Synd att det ska bli så. ha en riktigt fin kväll, krama om din prins
Kram lena