Nu är jag ROSENRASANDE!!
Anledningen till min ilska är AFTONBLADETS artikelserie om kvinnor
som blivit mördade, eller dräpta av sina män...
Eller ja, det är inte artikelserien som gjort mej skogstokig, utan det är följande kommentarer
som finns att läsa där, som fått mej att frusta som en tjur framför ett rött skynke!!

En oerhört tragisk händelse. Jag kallar det inte ens mord utan dödande av barmhärtighet.

Polismästare Benny Ericsson om ett fall där en kvinna i 80-årsåldern
dödats i Kårböle.

Det här handlar ofta om missriktad omtanke.

Tage Sohl, chef för våldsroteln, om en man som dödat sin fru efter att han
fått besked om prostatacancer.

Juridiskt sett är det kanske mord, men de här utredningarna läggs oftast ner ganska omgående.
Det här är mycket vanligare än många tror.

Lars Johansson, chef på länskriminalen i Skövde, om en äldre man som
skjutit sin fru som var gammal och sjuk.

ORIANA DINES, 43

Död 9 april 2000
Hon flyttade från Rumänien med sin son Orian 1992, för att han skulle få bättre stöd för sitt funktionshinder.
I Sverige träffade hon en ny man. Sambon misstänkte att hon var otrogen och han kände sig förföljd av andra människor. Den 2 februari försökte han strypa henne. När polisen kom till platsen levde hon fortfarande, men hon vaknade aldrig.

ANNA-LISA JOHANSSON, 65
Dödad 17 augusti 2000

Hon bodde i Karlshamn och trivdes med att vara särbo. I juli skrevs särbon ut från ett behandlingshem.
Kort därpå blev hon arg när han hade fått ett återfall. Mannen nekar till att ha strypt Anna-Lisa.

JENNIFER ANDERSSON, 18
Dödad 20 juni 2001

Hon hade ett smittande skratt och tränade karate i Gustavsberg söder om Stockholm.
Hade tagit en bronsmedalj vid junior-VM. Hennes tränare var dubbelt så gammal.
Att de hade haft en närmare relation var ingenting hon berättade för sin familj.

Det tog nästan fyra minuter att strypa Jennifer, enligt rättsläkaren.

GUNILLA ANDRÉN, 57
Dödad 23 juni 2001

I hela sitt liv hade hon omgett sig med husdjur, allra helst katter.
Hennes döttrar växte upp med pappa. Gunilla bodde med sin nya sambo sedan några år.
Vänner och grannar såg blåmärkena och hörde skriken. Men det viftades bort som fyllebråk.

Till slut misshandlade han henne till döds genom slag och sparkar och genom att hoppa på henne.

Det här är bara några exempel från AFTONBLADETS lista över dom 153 kvinnor
som under 2000-talet blivit dödade av en man som stod dom nära...



Saken är den att jag KUNDE ha varit en av dom där 153 kvinnorna...
På ett sätt är jag det, men skillnaden är den att jag överlevde.
Jag är en av dom som fortfarande KAN berätta...

Och det är precis det jag bestämt mej för att göra.
Något som absolut inte varit självklart och definitivt inte enkelt.
Snarare tvärtom... Jag ville, till en början, inte berätta i detalj om vad som hände mej,
för att jag var av den åsikten att det skulle kunna tolkas som att jag ville "hänga ut någon" och
min personliga uppfattning är den att man inte MÅSTE veta alla detaljer för att kunna ha förståelse...

Men så tänkte jag ett tag till och när jag läste om handlingarna dessa kvinnor blivit utsatta för,
både av sina män och av polisen, så bestämde jag mej.
Jag insåg att för mej så betydde att inte berätta detsamma som att "glömma bort" (förneka)
som att själv trivialisera mina egna, och på något sätt även andra kvinnors, upplevelser.
Det skulle dessutom, indirekt, också vara som att blunda för Giovanni's och
alla andra barns erfarenheter som dom borde fått vara utan.
(Detta oavsett om dom fortfarande är barn eller nu hunnit bli vuxna...)
På något sätt skulle att INTE berätta vara som att säga till mej själv att jag BORDE
fortsätta skämmas och känna skuld... Därför har orsaken till att jag väljer att berätta inget att göra med
att jag vill göra någon medvetet illa eller för att jag vill hämnas...

Jag har, sedan den 25 november 2007, fått min upprättelse och jag har gått vidare med mitt liv,
men istället för att göra det genom att hämnas eller lägga skulden på någon annan,
i stället för att "älta" (hatar verkligen det ordet), känna bitterhet, hat, skam och skuld,
så har jag valt att gå vidare genom att FÖRSTÅ och FÖRLÅTA...
Och tro mej, jag har SÖRJT att mina drömmar och förhoppningar gick käpprätt åt helvete...

Jag vill också tillägga att jag, under mitt förhållande, inte tyckte särskilt bra om den person
som jag "förvandlades" till (det var ungefär som grodan som blir en prins, fast tvärtom...)
men eftersom jag SJÄLV, flera gånger, gjorde valet att stanna i detta förhållande,
så bestämde jag mej, till slut, för att SJÄLV göra något åt saken.
(Jag skriver SJÄLV och inte ENSAM för dom orden har två helt olika betydelser för mej...)
Med andra ord, så bestämde jag mej för att ta ansvar för mej och mitt och
jag lät andra ta ansvar för sej och sitt. Det var inget som hände över en natt, utan jag har lagt ner
mycket "blod, svett och tårar" på att ta mej dit jag är idag och jag är otroligt tacksam
för all den hjälp jag fick under resans gång och enormt stolt över mej själv,
för att jag vågade ta en ORDENTLIG titt på mej själv i spegeln...

Min fd sambo är ingen elak människa... Precis som elaka människor kan göra snälla saker,
så kan en snäll människa göra elaka saker... Vilket av det är värst tycker ni?
När vi nu ändå är igång med att jämföra, så har jag en liten fundering...
Blir en elak handling mindre elak om den utförs av snäll människa,
eller blir den mer elak bara för att den utförs av någon som är elak?
Eller tvärtom, är en god handling mer värd om den utförs av en snäll människa, än av en elak?
Och vem är det som bestämmer vem som är snäll och vem som är elak?

Tro nu INTE att jag på något sätt rättfärdigar, eller urskuldar det mitt x gjorde, för den HANDLINGEN
han utsatte mej för VAR BÅDE FEL OCH ELAK. Det jag gör, genom att ställa ovanstående frågor,
är att reflektera över varför det ska vara nödvändigt att göra precis det som polismännen gör...
Att dom, utifrån sina egna värderingar, med sina kommentarer, "rankar" vilka kvinnor (läs människor)
 som är mer eller mindre värda att "ödsla krut på" och DET är i MINA ÖGON en hemsk handling
och jag struntar BLANKT i om poliserna som yttrat dessa kommentarer i grund och botten är genomgoda,
eftersom dom visar en brist på empati och förståelse som jag tycker borde vara straffbar...
När dom väljer att yttra sin åsikt så är deras HANDLING inte mycket bättre än det männen gjorde
 mot sina flickvänner, fruar, sambos osv när dom utsatte dom för våld, eftersom åsikten i sej,
även om den inte är direkt livshotande, åtminstone är minst lika kränkande...

På ett sätt är jag glad för kvinnorna dom kommenterar, eftersom dom slapp att höra dessa
polisers uttalanden, men jag blir samtidigt ledsen för dom anhöriga som ska behöva läsa dom...
Jag har liknande upplevelser och den oförståelse dessa "lagens väktare" kan
visa upp är för mej obegriplig, eftersom dom ju ska vara "the good guys"...
Men som jag alltid sagt: Skitstövlar finns det I ALLA LÄGER...

En del av er kanske tänker tanken att jag valt att gå in på detaljer om mej och mitt
för att få fler besökare på bloggen... Och till er vill jag säga: Ja, varför inte...?
Om det nu skulle bli så, varför skulle det vara så fel om någon som behöver får läsa det här?
Kanske hjälper mina ord någon att ta steget ut ur ett destruktivt förhållande
innan det är försent, kanske inte... Kanske får mitt val att dela med mej av mina upplevelser
någon att agera och hjälpa någon annan, som befinner sej mitt i en extremt kaotisk vardag.
Kanske kan valet att skriva om mej och mitt hjälpa någon att inse, att det dom varit med om inte,
på något sätt, är trivialt och skamligt och på så vis komma ur en ond cirkel av bitterhet,
skam, skuld och besvikelse över att allt inte blev som det "borde" ha blivit...
Kanske, och jag skriver KANSKE, kan mina ord hjälpa någon en bit på vägen att ta vara på sej och sitt...

Någon sa till mej för snart ett och ett  halvt år sedan:
"Anna, jag är inte intresserad av VAD DOM GJORDE...
Jag är intresserad av DEJ och vad DU GJORDE och av vad DU GÖR..."
(Fundera över dom orden en stund...)

Lika lite som att mitt motiv till att, öppet och ärligt, dela med mej av mina upplevelser skulle ha något med
hämndlystnad att göra, så skriver jag inte heller för att få sympatier, eftersom jag INTE tycker synd
om varken mej själv, eller min fd sambo. Däremot så har jag en önskan om att kunna skapa förståelse.
Inte bara för mej och mitt, utan framför allt för varandra och att någon, förhoppningsvis,
ska kunna få nya insikter om, och förstå, sej själv bättre...

En del av er kommer att förstå vad jag menar, en del inte och en del kommer,
med största sannolikhet, att missförstå det jag försöker säga....
Men vet ni..??
För mej spelar det ingen roll... För det här är MIN historia.
För MEJ finns det INGET trivialt i det som hände mej den där natten,
eller i insikten om att min son hade kunnat vara utan mamma...
Utifrån där jag står, så går insikten jag har, om att jag hade tur som överlevde, inte att bedöma
med en siffra på en "rankingskala" och om ni frågar Giovanni, även om han, för det mesta,
tycker att hans morsan kan vara en riktig "pain in the butt", så ska ni se att han nog,
för en gångs skull, håller med sin mamma...

När jag läser kommentarer på olika sidor på nätet, lyssnar till vad andra människor säger
och tittar på hur dom beteer sej så kan jag inte låta bli att undra:
Vad är det som gör att vi har ett behov av att bedöma och klassificera ANDRAS
UPPLEVELSER utifrån VÅRA EGNA värderingar, åsikter och erfarenheter,
oavsett VAD det gäller, oavsett om dessa upplevelser är katastrofala eller "bara"
"vardagligt kaotiska" och oavsett om dom är positiva eller negativa?

Om vi ska ranka det som kvinnorna AFTONBLADET skriver om fick uppleva,
så måste vi ju, i rättvisans namn, dessutom gå in på VAD och VILKEN handling som är värst...
Är det att bli skjuten, knivhuggen eller strypt till döds?
Eller är det värre om dom blivit utsatta för mer än en av dessa handlingar?
Vi måste i så fall också fråga oss vad som är bättre, att vara död eller levande?
Hade det "gett mej pluspoäng" om jag HADE mist livet?
Eller för att se andra sidan på myntet, är jag "bättre" än "dom där" kvinnorna för att jag inte dog?
Det jag undrar är: SPELAR DET NÅGON ROLL??!!
(För ni hör säkert själva HUR DUMT det låter...)

Jag har aldrig sett mej själv som ett "offer", men genom att ta beslutet att jobba med mej själv,
så bestämde jag mej också, omedvetet, för att inte riskera att bli en siffra i statistiken.
Ibland känns detta beslut som att jag "sålt min själ till djävulen" (kolla gärna in på den här länken),
men för det mesta har det helt klart varit värt besväret och jag inser att jag egentligen
(som den obstinata människa jag är) faktiskt gjort precis tvärtom.
Jag hämtade hem mej och min själ från en "långsemester" på "varmare breddgrader"...



Anna, snart 38
Vaknade upp och fattade grejen 25 november 2007
(Hallandsposten januari 2008)
En 32-årig man har åtalats för grov kvinnofridskränkning.
Under narkotikarus misshandlade han sin flickvän hemma i hennes bostad.
Mannen och kvinnan har levt i ett stormigt förhållande i flera år.
De har tidigare varit sambor, men på senare tid har de träffats mera sporadiskt.
En orsak är att 32-åringens narkotikamissbruk accelererat.

Vid förhör framgår det att mannnen vid upprepade tillfällen misshandlat kvinnan.
I samband med att paret besökte en festlokal 2004 blev de osams och mannen ska då ha
slagit och sparkat henne medan hon låg på marken.
Misshandeln fortsatte när de kom till den gemensamma bostaden.

Kvinnan har berättat hur hon vid ett flertal tillfällen mellan 2004 och 2007 fått ta emot örfilar,
blivit knuffad och slagen. Vid ett tillfälle ska mannen ha slagit med handlovarna mot båda hennes öron,
vilket resulterade i att den ena trumhinnan sprack. Misshandeln kulminerade natten den 25 november 2007
då 32-åringen kom hem till kvinnans bostad. Vid tillfället var han påverkad av amfetamin och sömnmedel.
Kvinnan tyckte att det fick vara nog med hans knarkande och ville att han skulle packa sina saker och gå.
32-åringen ska då ha utdelat ett stort antal knytnävsslag med båda händerna mot hennes kropp.
Våldet fortsatte med att han tog strupgrepp med armvecket mot hennes hals och
tryckte ner hennes huvud mot sängen med sitt knä.

I förhör har kvinnan uppgett att hon den här gången kände att hon inte fick någon kontakt med mannen.
Hon beskriver hans blick som att "det inte fanns någon människa där innanför".
Enligt kvinnan upphörde misshandeln helt plötsligt: "Det var som att stänga av en knapp".

Mannen har varken kunnat erkänna eller förneka brott. Han säger att han inte minns händelsen.
Däremot har han erkänt tidigare fall av misshandel mot kvinnan.

Kvinnans målsägarbiträde påpekade att kvinnan agerat på ett
närmast unikt sätt i samband med rättegången.
"Att hon inte ställt något enskilt anspråk på den åtalade är mycket ovanligt.
Det visar tydligt att det för henne inte handlar om pengar", sade kvinnans advokat
och han betecknade hela historien som djupt tragisk.

Jag vill avsluta med att säga att det inte blir några fler inlägg idag...
Det satt långt inne att skriva den här texten och även om jag tänkte igenom allt noga
innan jag valde att lägga ut det på bloggen, så behöver jag ändå ta lite tid
för mej själv att begrunda att jag tog steget...

KRAM PÅ ER ALLA & VÄL MÖTT I TEXTEN!!
/Anna

          

...vän eller anhörig till en kvinna som misshandlas:

    Kvinnofridslinjen

Telefon: 020-505050, http://www.kvinnofridslinjen.se/

Här kan du få råd om hur du ska agera om du är orolig för din vän/anhörig.

    Kvinnofridslinjen

Telefon: 020-505050, http://www.kvinnofridslinjen.se/
Nationell stödtelefon för dig som upplevt hot och våld.
Öppen dygnet runt årets alla dagar.
Att ringa till Kvinnofridslinjen är gratis och det syns inte på telefonräkningen.
Här svarar socionomer eller sjuksköterskor med erfarenhet av att möta människor i kris.