Rapport från den stolta modern... :)

Det var en glad prick som stegade innanför dörren nu på eftermiddagen och som stolt visade upp sin plakett,
som han förvärvat genom väl utfört arbete både på löparbanan (??) och genom 3-kamp i bolltävlingar.
Nu står segermellanmålet på schemat... Vad det blir? VÅFFLOR naturligtvis!! :)

Tänk vad härligt det kan vara med idrott ibland, synd att skolan effektivt krossar den där glädjefyllda känslan med krav på prestationer och skit senare fram... Tänker också på ungarna i dagis, dotterns medaljer från genomförda skidlopp och allt vad de nu hittade på, det ska få fortsätta att vara kul att hålla på med sin kropp banne mig!

Stort grattis till både son och mamma,
hoppas våfflorna smakade!

Kramen

Lilla fru Hamster var nog både hjärtinfarktsborderline, du skulle storkna om du visste hennes diet...oops, eller min också då för den delen ;-) åsså är de ju inge långlivade... bläää.. Tänk att det märks i vardagsrummet nu när det inte prasslar o har sig såhär på kvällssidan, man är för blödig för sitt eget bästa misstänker jag..

Räkorna kommer meddelst storleverantören själv, min gamla syster kommer nämligen flygandes på lördag så här ska umgås och socialiseras på hög nivå... Hmmm, men det blir nog lugnt o stilla, modern är ju skröpplig igen så vi lär väl bara sitta o vara "mogna" antar jag :-)

Och ja, tänk om "vanliga" skolan kunde anpassas lite mer efter de sk "normala" ungarna också! Att ha lyckan att bli anpassad efter istället för att vara tvungen anpassa sig efter är bara bra, the sky is the limit precis som du tänker!

En kram bara för att du är en sån härlig själ minsann!

go kväll gumman,
Ska försöka svara på din fråga.
Min självrannsakan som jag gjorde är för att det tar så otroligt mycket kraft från mig. Jag orkar ingenting och livet blir så j...a svart. Vid dessa tvärdykningar så känns livet meningslöst och platt. Jag försöker förstå vad det är som gör dessa tvärdykningar. Vad är det som gör att jag upplever vissa saker så svåra. Det, för att kunna acceptera och se om jag kan vända på saken så att jag får något ur det. Sedan är det ju så att omgivningen och jobbet inte längre har den acceptans när dessa kommer. Utan mer " det är ju så länge sedan. Varför tvärdyker du nu?" Min chef har svårt att förstå att denna vår kommer dessa dyk oftare och gör att jag inte ligger på topp. Jag orkar inte prestera lika mycket och därmed tycker hon att jag försätter mina kollegor i en situation som gör att de får mer att göra. Vilket i sin tur leder till att de blir sjuka/deppiga osv. Då blir jag straffad på jobbet genom att alltid få höra att jag driver mina kollegor in i väggen och att jag måste skärpa mig. Människors acceptans finns inte längre på det sätt som det fanns för 2-3 år sedan. Utan nu tycker de att jag ska vara glad och leva livet. Se till att skaffa en karl och inte gå där själv.
Egentligen ger jag blanka f...n i detta men ändå så blir det så att när jag mår dåligt och tvärdyker känner jag skuld. Istället för att lägga kraften på att sörja ut och klättra upp igen.
Att bita ihop kommer från min man faktiskt. Ibland när det var kämpigt och motsträvigt så sa han alltid: Ja det är tungt och kämpigt men blir det bättre av att deppa ihop och inte sträva vidare och försöka hitta en lösning? Att se ljuset istället för mörkret. Därav myntade han begreppet Det är bara att bita ihop! Inte på så sätt att man inte skulle vara ledsen eller så. Utan att man får aldrig ge upp hoppet.
Jisses vet inte om du blev något klokare av det här svamlet.
Kramis

Åh, fy f*n vad jag är trött på blogg.se! Igen! Jag ger upp nu! Har försökt kommentera, men det vill sig inte! Kram och krya på dig! =)

Ååå vad stolt han ser ut....)) SÖTNÖT...)