Idag är det onsdag och inte bara det... Det är dessutom den 25 november...
Det är också den INTERNATIONELLA DAGEN FÖR ATT FÖRHINDRA MÄNS VÅLD MOT KVINNOR
eller THE INTERNATIONAL DAY FOR ELIMINATION OF VIOLENCE AGAINST WOMEN...

...och inte bara det... Det är dessutom 2-årsdagen av en händelse som öppnade mina ögon...
Det var den 25 NOVEMBER 2007 som JAG sa stopp, en gång för alla...

Det är ett viktigt datum för mej, men jag har inte suttit och sörjt,
utan jag har tagit dagen till att FIRA i all stillhet...

Att fira en så'n händelse kanske låter underligt för en del, men varför skulle det vara så konstigt...??
För mej blev denna negativa händelse början på något väldigt positivt och det är DET jag firat...
Jag har inte suttit och älta det som aldrig blev, för det blev något annat i stället
och det blev något bra. Jag har inte heller suttit och varit bitter, utan jag har firat att
jag lärt mej om INTE BARA mej och mitt, utan även om andra,
jag har firat att jag lever och jag har firat den dagen som JAG fick tillbaka min ryggrad...

Med det sagt, så vill jag raskt hoppa över till något annat, eller låt säga att det är typ något
"same same, but different" och jag kommer att använda den ryggraden som jag fick tillbaka,
men först så vill jag berätta att jag, pga att jag reagerade över att en person, i mina ögon,
genom ett ogenomtänkt tilltag, uppvisade bristande respekt för inte bara min son,
(som hon känner personligen) utan även för andra handikappade, fick veta att Giovanni borde skämmas
över sin mamma pga dom bilder som jag valt att publicera den senaste tiden...

Men tyvärr, så måste jag göra denna person besviken, för jag skulle inte tro
att jag, och inte heller Giovanni, har NÅGON som helst anledning att skämmas... Eller??






Jag vet att DU inte kan låta bli att kika in här och därför vill jag säga att
det inte finns något i det "jag gör" som varken jag eller Giovanni ska behöva skämmas över...

DU borde i stället skämmas dej högröd i ansiktet över din, på fler än en punkt, fördomsfulla uppfattning och
den som troligtvis mår sämst i den här situtation är DU (en uppfattning jag grundar på alla små mail
du inte kunde låta bli att skicka, fast jag faktiskt flera gånger bad dej låta bli...) och för mej så luktar du förnekelse och jantelag låååång väg... (Jantelag kanske du får googla,
för det är nog ett ord som är för svårt för dej, men för att ge dej en liten ledtråd,
så är det INTE en parfym man köper på KICK's...) Och vet du...
Den inställningen du har och det beteendet du visar luktar, enligt mej, riktigt j**la illa!!

Jag har i alla fall min självrespekt intakt och är stolt över det jag gör, men FRAMFÖR ALLT
så är jag stolt över min son och jag kommer fortsätta att försvara och se till
att han ska slippa ha människor som du i sin närhet...

...och för övrigt, så tror jag inte att denna människa kommer att förstå en bokstav av det jag
skriver, men jag har i alla fall valt att säga ifrån när någon med sitt beteende förolämpar min son...
Jag gjorde NÅGONTING istället för INGENTING...

Det finns ytterligare en sak som kommer att missförstås på grund av att (inte bara) den här personen,
bedömer det JAG skriver utifrån SEJ och SITT, och det är att efter att jag funderat över saken och sagt mitt,
så GÅR JAG VIDARE... Dvs jag ältar inte något som inte är lönt att ödsla krut och energi på
och för mej så slutar den här personen att existera...
Detta kan kanske tyckas vara arrogant, kallt och onödigt att skriva, men är det verkligen det...??

Jag tycker snarare att det är en ytterst rättvis behandling...
För VARFÖR ska JAG se någon, som varken ser sej själv eller andra och jag säger ju faktiskt inte
att NÅGON behöver sluta VARA DEN DOM ÄR, utan bara att JAG INTE ACCEPTERAR det DOM GÖR och som
det står allra högst upp, så är det ju det som skrivs här tankar som finns "I HUVUDET PÅ MIRANNA"...
För vet ni vad... "At the end of the day" så är det MITT och G's välbefinnande, VÅRAT liv och MIN ryggrad det
handlar om och jag struntar blankt i om någon annan hysteriskt vill sitta och peka fingret både hit och dit
för när jag lägger huvudet på kudden och släcker lampan, så är det JAG som KÄNNER MEJ tillfreds...