...har jag nu... Va??! Har jag kafferast...?? Hur kan jag ha det som är hemma hela dagen...
Jo, men så är det ju... Jag jobbar ju i min egen vardag och jag HAR faktiskt arbetstider, precis som alla andra...

Varför skriver jag nu så här...?? Jo, för jag fick en kommentar (en ovanligt plump och ingrodd sådan...)
från en avlägsen och ytlig bekantskap, för ett par dagar sedan...
(Tyvärr så är tankesättet på intet sätt unikt, utan väldigt vanligt förekommande...)
Personen ifråga hade skrivit på sitt msn att han/hon hade sömnsvårigheter...

Nu vet jag att den här personen jobbar väldigt mycket med sitt eget företag och DUM som jag var,

så skickade jag en kommentar i all välmening, utifrån att jag har FAR-utbildning och
jobbat med träning och friskvård dom senaste dryga 10 åren och DESSUTOM gått in i väggen...
(Detta var ju ett tag sedan, för dom senaste 2 åren har jag VALT att ANPASSA mej
efter min egen livssituation, genom att använda mej av MÖJLIGHETEN och FÖRMÅNEN
att kunna få vara hemma med mitt eget barn och det var detta val som stack personen i fråga i ögonen
och jag fick bli syndabocken för hur ORÄTTVIST samhället är mot sina medborgare...)

I min kommentar, så skrev jag att stress och möjlig väg till utbrändhet kan ge sömnstörningar
som effekt och att en reducering av arbetstimmar kanske skulle kunna avhjälpa problemet
och att personen i fråga skulle ta hand om sej...

DET skulle jag inte ha gjort, för jag fick banne mej veta att jag levde och att VEM var jag till att öppna käften,
jag som, mer eller mindre, utnyttjar skattepengar och sitter på mitt arsle hela dagarna...
Någonstans mellan raderna så gick det, dessutom, på något sätt att utläsa
att jag TILL OCH MED borde vara TACKSAM för att jag har ett handikappat barn...
(Ja... Och det kanske jag är också, men GIOVANNI ska inte behöva vara tacksam över
att han är född med ett handikapp... Återigen dom där berömda två sidorna på myntet...)

Min generella syn på detta tankesätt är: SLUTA PEKA FINGRET på andra för DITT EGET MISSNÖJE
och börja TA HAND OM DITT EGET välbefinnande, i stället...!!
Som egenföretagare (och läs nu för guds skull inte att jag säger att alla egenföretagare
har samma inställning som ovannämnda ytliga bekantskap...) så har man SJÄLV
valt sin situation och får SJÄLV ta ansvar för den...

Kom ALDRIG och jämför era liv med mitt, för jag har, lika lite som Giovanni valt sitt handikapp,
VALT att få ett handikappat barn... Jag har inte heller, på ett helt självklart och frivilligt sätt,
VALT att jobba hemifrån... Jag är däremot TACKSAM över att möjligheten finns,
men OM jag fick välja, så skulle min son få gå i vanlig skola, han skulle få ha lekkompisar på ett NORMALT sätt,
han skulle kunna få planera inför en framtid med körkort, flickvän, brustet hjärta,
framtida fyllor och baksmällor, lägenhet, jobb, familj, barn osv osv, precis som du och jag...
Han kommer att få göra detta, men INTE utifrån samma förutsättningar som gemene man...
Det är min ARBETSUPPGIFT att se till att han, utifrån sina förutsättningar, får den framtid han förtjänar...
Det är det som är MITT JOBB och vad jag får betalt för...

Den som kommer och påstår att "dom vet bättre" tänker jag låta tillbringa ett par månader
tillsammans med Giovanni, och sedan så får vi se om ni fortfarande har kvar samma trångsynta inställning...
Förhoppningsvis har ni efter denna period lärt er lika mycket i umgänget med Giovanni, som jag har gjort...
Detta skulle därför inte vara ett STRAFF utan en FÖRMÅN som jag ger er...

Men ni kan vara lugna... Detta är bara ett påhittat scenario och anledningen till att denna åtgärd
ALDRIG kommer att tillämpas är för att jag inte vill bestraffa min son...
För det skulle vara en regelrätt bestraffning från min sida om jag hade tvingat honom
att umgås med så trångsynta individer och i en sådan situation
så hade det INTE varit Giovanni som hade varit den med handikapp...

Jag tänker låta er PONERA att även jag, vid vissa tillfällen, funderat på att starta eget
eller till och med skaffa mej ett jobb utanför hemmet igen...
För tro det eller ej, jag GILLAR att jobba... Det har jag alltid gjort och jag har ju faktiskt haft så'na också,
så'na där så kallade "riktiga" jobb, men livet ville annorlunda för mej och till slut insåg jag helt enkelt
att det bästa för mej, Giovanni och eventuella extrerna arbetsgivare var att jag gör PRECIS det jag gör nu...
Dvs jag tar hand om (dvs tar ansvar för) MEJ och MITT och pekar fingret åt rätt håll genom att
inte kasta skit på andra i onödan och vid fel tillfällen...

Och vet ni...?? Jag sörjer faktiskt inte den planen som "vem det nu än må vara som schemalagt mitt liv"
hade/har för mej... Däremot så sörjer jag att andra ser mitt liv som
ett misslyckande och något som man borde vilja vara utan...

Med det sagt, så tänker jag dricka upp mitt kaffe i lugn och ro, vara tillfreds över livet
och vetskapen om att PRECIS SÅ DÄR som min ytliga bekant reagerade, så reagerar en utarbetad,
överstressad och på gränsen till utbränd människa...