När jag idag fick se Kvällspostens löpsedel på Shell i Laholm när jag körde förbi, så krockade jag nästan...


(Bilden är länkad till Kvällspostens hemsida och nätupplagan av artikeln)

Det har varit en väldigt intensiv och hektisk tid sedan jag drog igång kalenderprojektet i början av året
och även om responsen för det mesta varit mer än positiv, så har det absolut inte varit en spikrak linje
och den sista tiden har det dykt upp en del tråkigheter som tagit lite för mycket energi,
men som kanske inte har märkts utåt, eftersom jag föredrar att fokusera på det positiva i stället
för det negativa... Därför så fullkomligt brast det för mej när jag svängde in på Shell,
för att ta reda på om jag sett i syne och jag ringde mamma och stoooorbölade... Larvigt, va..?!

Dessutom, så var jag i januari 2008 med på en annan löpsedel, utav en HELT annan anledning...
Den gången var det utan namn och bild och det var i ett betydligt tråkigare sammanhang och även om
denna händelse inte direkt har med kalendern att göra, så har den det indirekt,
för som det står i MIN PERSONLIGA PRESENTATION om idéen bakom MirAnna's Calendargirls
så har jag använt mej av "mitt bagage" och det som hände påverkade naturligvis mitt liv på fler än
ett sätt och visst finns mina upplevelser från då invävda i kalenderkonceptet.
Bland annat hur jag tror på att man kan vända VARJE negativ händelse till något positivt,
något som jag tror att en förälder till ett handikappat barn lär sej göra mer eller mindre omedvetet.

Så min gråtattack idag var nog en kombination av dom tråkigheter som varit dom senaste veckorna
(där jag fått utstå en del personliga påhopp och idiotiska missförstånd) och det som hände för flera år sedan,
men om jag "förra gången det begav sej" grät av sorg, saknad och skam, så fällde jag idag en tår
av lättnad, glädje och stolthet, för jag är verkligen oerhört stolt. Både över mej själv och
över "mina" kalendertjejer och idag kände jag på något sätt att jag fick någon slags upprättelse...

Men nog om detta!! Nu tutar vi och kör lite till, va..?!
Det är ju fortfarande drygt fyra månader kvar till nyår, men om ni frågar mej,
så tycker jag redan att vi är "The true story about the swedish calendargirls"!!