I dag har jag på nära håll fått känna av förnedringen av människors fördomsfulla syn
på VAD jag är för något, pga att jag valt att ha tatueringar och EN piercing
och jag är för tillfället både ledsen och arg... Det hela började i lördags, eller ja...
Egentligen tidigare... Jag har under en tid haft en känsla av att jag inte är betrodd
på samma sätt som andra, men jag fick inte klart för mej exakt vad det gällde förrän i dag...

I lördags sprang jag inom min lokala ICA-butik vid 12-tiden (tror jag det var...) för att mitt hårspray var slut
och eftersom jag skulle iväg och plåtas, så var ju detta något jag inte kunde klara mej utan...
Till saken hör att ICA-butiken är öppen till klockan 14 på lördagarna och har, under vinterhalvåret,
stängt på söndagarna och när jag kom fram till kassan för att betala mina 48 kronor,
för hårsprayen och en Coca Cola, så insåg jag att jag sprungit ifrån mina pengar,
stressad som jag var, men den snälla och förstående kassörskan lät mej "krita" med löfte från mej
om att jag skulle återkomma med pengarna innan 14.00,
men naturligtvis glömde jag bort tiden när jag höll på att fixa till mej inför plåtningen...

Så idag, när jag väl fick tummen ur, eftersom det var full rulle här i går och för att jag på grund av detta,
inte kom många meter utanför dörren, så fick jag höra att den stackars tillmötesgående kassörskan
fått en utskällning pga sin snällhet, för JAG gick minsann inte att lita på...

Hon hade fått veta att jag var, vad butiksägaren kallade för, OPÅLITLIG...!!
VARFÖR undrar jag då..?? Vad grundade han den åsikten på..??

Jag har ALDRIG, dom få gångerna som jag faktiskt skrivit upp något i butiken, låtit bli att betala
och beloppen det har handlat om har aldrig varit högre än en 50-lapp...
Dessutom har jag vid dessa sällan återkommande tillfällen omgående gjort mej "oskyldig",
dvs så har denna "enorma" summa betalats tillbaka vid nästa besök och detta har skett inom en VÄLDIGT
snar framtid, eftersom jag brukar glömma att handla både det ena och det andra och därför tycker jag
att jag ränner där jämt och ständigt... Ibland kan det vara 3 gånger på en och samma dag...

Är det så konstigt att jag OCKSÅ, trots mina tatueringar och min piercing, precis som VEM SOM HELST,
kan glömma plånboken, vara ett par kronor "för kort" när jag handlar eller att jag, precis som ALLA ANDRA,
till och från har ont om pengar i slutet av månaden...?!
Eller är det kanske så att jag är så där glömsk och slarvig och fattig innan lönen dimper in på kontot
PÅ GRUND AV mina yttre attribut...?? (Vad kom först liksom...?? Hönan eller ägget...??)

Jag har också fått veta att butiken har en regel som säger att "INGEN får skriva upp"...
Hur kommer det då sej att jag vid flera tillfällen sett och hört butiksägaren säga till andra kunder
att dom kan återkomma vid senare tillfälle med SIN betalning..??
Men det är klart... Då handlar det ju om pålitliga bönder och normala människor utan synliga "etsningar"
och annat tingeltangel, som har en utåt visad "tomtebolycka" med allt vad det nu innebär...
Tydligen så är man inte trovärdig när man ser ut som jag och NATURLIGTVIS så lever jag för
att snuva ICA-gubben på hans femtilapp... Hmm... Undrar om jag snattar också, när jag ändå är där...??

Det bör tilläggas att ovanstående regel började gälla ungefär i samband med att jag blev svarthårig
och skaffade min första eller andra synliga tatuering, för innan dess, när jag fortfarande "bara" var
blond och hade stora boppar, så gick det bra att ibland få återkomma med betalningen, även för min del...

Vad gjorde jag då åt saken...?? Jo, jag skrev ett brev som jag överlämnade till ICA-gubben
och jag bad honom läsa det medans jag fortfarande stod där, framför honom...
I brevet förklarade jag att jag tyckte att han borde vara GLAD över sin vänliga och förstående personal
och att han, i stället för att ge dom RIS, borde ge dessa damer en STOR BUKETT MED ROSOR...

Jag skrev om hur ledsen och arg han gjort mej tillsammans med lite information om VAD jag EGENTLIGEN är... Att jag faktiskt har ett heltidsjobb och inte bara det... Det är ett välbetalt sådant, också...
(Något som jag berättade av omtanke, för att han ska slippa ödsla tid på att fundera över mej och mitt...)
Jag skrev också att han från och med nu ska slippa ha en så "opålitlig" människa som mej som kund i sin butik,
men att jag också tyckte att i en by så liten som vår, så kanske man ska vara mer rädd om sina kunder
och att till och med mina pengar, "at the end of the day" ger klirr i kassan...
Jag ställde även min egna lilla diagnos och min ordination var att han snarast borde söka hjälp
för sin (förhoppningsvis inte) kroniska "Änglagårdssjuka"...

Vad HANS reaktion blev...?? Jo, han skummade igenom det jag skrivet, blåste upp sej
och blev högröd i ansiktet, tittade kallt på mej och så sa han: "...OCH..?? Vad är problemet, lilla vän..??"
(Hans lilla fruga kom också pinnande till hans undsättning från fikarummet för att
skydda sin "hjälplösa make" från mina, som hon valde att kalla det för, anklagelser...
Dvs mina ÅSIKTER som jag sakligt redogjort för genom att skriva ner dom, svart på vitt...)

Jag stannade, som ni kanske förstår, inte för att diskutera ärendet vidare,
utan jag avlägsnade mej från platsen efter att ha upplyst om att jag vid närmare 40-års ålder
inte är någons "lilla vän" och med löftet om att ALDRIG sätta min fot där igen...
Vill han ha svar på sitt "OCH..?? Vad är problemet, lilla vän...??" så kan han ju läsa det jag skrivit igen
och jag tycker bara det är beklagansvärt att han inte ens hade vett att SKÄMMAS över sitt beteende...

Jag kanske inte alltid har perfekt ordning hemma (men vilken barnfamilj har det..??)
och jag prioritrera av olika anledningar inte snöskottning och ja, jag ÄR full av snygga tatueringar
men INGET av detta har NÅGOT att göra med hur ärlig eller oärlig jag är...
Ska jag kallas för oärlig, så vill jag helst att detta ska göras utifrån MINA HANDLINGAR, tack!!