I dag har det blivit en hel del tid i telefon, eftersom som mitt RIKTIGA jobb krävt full uppmärksamhet.
Helt i onödan egentligen, men tyvärr så är det något man får tackla när man valt att
jobba med det jag gör och pga att man inte kan styra över andra människors tankar och handlingar...

Den senaste tiden har besökarantalet på bloggen ökat och för er som är nytillkomna
och inte riktigt förstått VAD det är jag pysslar med (något som inte förvånar mej det minsta...)
så är jag personlig assistent åt min son och jag är för ut över det också servicegarant åt honom.
Denna "titel" är ett uppdrag och kan nog närmast jämföras med att vara arbetsledare.

Med andra ord jobbar jag som arbetsledare och schemaansvarig över Giovanni's och min vardag
och jag, tillsammans med ytterligare en assistent ser till att Giovanni ska få en så "vanlig"
tillvaro som det är möjligt och jag kommer, ju äldre Giovanni blir, att "göra mej själv arbetslös",
genom att ersätta mej själv med en extern assistent för att Giovanni inte ska behöva
"dras med morsan" när han blir vuxen... Detta kommer att genomföras på så sätt att
ju äldre Giovanni blir desto lägre blir min sysselsättningsgrad,
men än så länge så är han ju bara 12 och alla aktiviteter som en 12-årig kille ska slippa släpa
med sej mamma på, gör han tillsammans med, som vi kallar honom, ASS 2
(vilket i sin tur betyder att JAG är 1st ASS eller "the smart-ASS" och ibland t o m "the bad-ASS... Hehe!!)

Det kan ibland vara svårt för utomstående att förstå skillnaden mellan mej som mamma,
assistent eller verksamhetsansvarig och det innebär också att jag får stå ut med andras godtyckliga tolkning
av våran vardag, eftersom dom jämför vårat liv utifrån hur dom själva lever/har levt...
Dvs dom bildar sej en förutfattad mening utifrån sina egna erfarenheter och vad JAG tycker om
förutfattade meningar och ett fördomsfull tankesätt ska jag inte ens försöka förklara eller gå in på just nu...

Egentligen spelar det ingen roll VILKEN av dessa roller jag har
eftersom min roll och min arbetsuppgift i alla tre fallen är att se till Giovanni's bästa,
vilket innebär att mitt jobb är att se till att han har lugn, ro, trygghet, stabilitet och rutiner...
Därför är det INTE mitt jobb att utbilda andra eller få dom att förstå...
Däremot, så INFORMERAR jag gärna om hur våran vardag ser ut och funkar, om någon är intresserad,
men om viljan till att förstå inte finns där, så finner jag ingen anledning att ödsla onödigt krut,
för jag ska inte behöva FÖRSVARA mitt sätt att leva, för handen på hjätat, hur många av er behöver
förklara för andra på vilket sätt NI har valt att leva era liv...

Det som är väsentligt är att JAG vet VEM jag är och NÄR jag är det och det gör jag också,
eftersom jag är schemalagd utifrån GIOVANNI's behov när jag INTE är mamma och
ibland är jag till och med ledig från "mitt eget liv" och då är jag ANNA och det händer ju också
att "jag är hon den där MirAnna"... Suck!! Hängde ni med i svängarna... Hihi!!

Nåväl... Nog om detta... Real life is calling!! Tjingeling!!