To whom it may concern...
efter ett av Giovanni's utbrott som sattes igång av att jag, INTE sa nej utan helt enkelt,
bad honom VÄNTA med sitt ringande hit och dit, tills efter middagen...
Efter drygt en timmes tappra försök, av både mej och 2nd ass, att lugnt och sansat få honom
att lugna ner sej, så resulterade utbrottet i att han bankade huvudet i vardagsrumsbordet,
ungefär 4 gånger... Hårt!! När detta händer, så går det fort och idag hände det
när jag låtit assistenten åka hem till sej och sitt för att jag trodde att allt lugnat ner sej
och att det därför var "grönt ljus" för mej att vända ryggen till för att duka fram på bordet...
Alla barn får utbrott någon gång, men ta ett "vanligt" temper tantrum x cirka 10 och lägg därtill
"ingrediensen" av självdestruktivt beteende i form av att Giovanni tillfogar sej själv skada...
...och den som nu skriver (eller ens TÄNKER) en sur kommentar att jag skriver "fel saker" om min son
och att det handlar om dålig uppfostran från min sida, tänk längre än näsan räcker...!!
Spendera, låt säga, 2 veckor tillsammans med honom, dag som natt och återkom sedan,
så får vi se om ni har kvar den uppfattningen...
Denna tvåveckorsperiod är nödvändig för att ni ska kunna skapa er en rättvis bild och för att
ni ska kunna göra en någorlunda korrekt bedömning av situationen...
Den behövs för att ni ska ramla över den så kallade "rolighetströskeln"... Ni vet...
Då när ni inte längre orkar tillmötesgå alla önskemål och krav... När semester övergår i vardag...
Först efter dessa två veckor, när ni provat varje tänkbar metod att förbättra situationen och
när ni upplevt utbrotten på nära håll, så är jag villig att lyssna till vad ni har att säga...
För allvarligt talat... Låt oss "se sanningen i vitögat", acceptera faktum osv osv...
Giovanni har, och kommer ALLTID att ha, en hjärnskada som gör att han, trots att han för det mesta
är världens goaste unge, IBLAND blir utåtagerande och jag tänker INTE hyckla om detta faktum
eller låtsas som att det inte finns, utan jag tänker UTTRYCKA hur jobbigt jag tycker det är
att jag har ett barn som skadar sej själv när han inte kan hantera sina känslor på grund av
en skada som han inte kan rå för och inte heller göra något åt ...
Jag tänker inte heller förneka den FRUSTRATION jag känner och jag tänker också skriva om
HUR MAKTLÖS jag känner mej när jag inte kan få stopp på honom, för förhoppningsvis så kan mina ord
få någon annan förälder i samma situation att inte skämmas över hur det är hemma hos dom,
bara för att ANDRA helt saknar förståelse och för att dom skapar sej en åsikt utifrån "sej och sitt"...
Och dessutom... "At the end of the day" dvs efter varje sk temper tantrum,
så är det JAG som finns där för att trösta en ledsen kille som inte förstår VARFÖR han gör som han gör...
Då är det JAG som ska försöka komma med alla dom rätta svaren...
Tänk på det, innan ni kommer med en fördomsfull, i mina öron förolämpande kommentar
om hur "saker och ting borde vara"... För vet ni...
Hur skulle något kunna vara som det "borde vara" i en "inte som det borde vara"-familj...
Hjärtat, jag förstår att det är urjobbigt, (så väl jag nu kan förstå det jag inte lever med - men jag vet hur jag uppfattar MINA barns utbrott, och jag tycker det räcker, så...) särskilt när han tillfogar sig själv skada. Jag vet också att du är det bästa för Giovanni och gör allt det som är bäst för honom. Att du kämpar hårt för er.
Jag kan inte säga eller göra något som gör din vardag (när den ser ur som den gjort idag) bättre eller lättare, och det gör mig ont, men jag vill att du skall veta att jag tycker du är fantastisk, och stark, som roddar allt själv, i medgång & motgång. Du är bäst! Måste höras snart, massor av kramar
Och som vanligt kan jag antagligen inte förstå
men försöka att ana, mina paralleller blir ju
dragna men mot killen jag var assistent åt fär
snart 100 år sedan...
Jag, eller vi i omgångar, fick ju helt enkelt "bara"
hålla emot, klämma ihop, hålla ihop kanske? när det
blev för jobbigt för honom.. :-( Var tungt även om
jag ju bara var assistent, kan ana att bördan blir
så många gånger större när det är din son.
Men, jag har gång efter annan fått ta del av dina
visdomar, vettiga tänk och koll på livet så du är
ju den absolut mest lämpade och jag hoppas att ni
får bra nedvarvningsstunder med det lugn och den
(fan att jag är för trött nu..svammel...suck) att
du också har någon vettig att bolla frustrationen
med. Även om du nu är din egen chef så måste du
få pysa över ibland, människor är bara människor
vilket är den absolut största anledningen till att
jag gillar dem... (nästan alla åtminstone)
Hoppas torsdagen (MIN FREDAG!!) blir en skön
dag för hela familjen!
Kramen!