Jag är en jädra sketen lögnare...
Idag frågade jag G om han ville gå på bio med mej, men han hade ett bättre förslag.
Han ville åka till LINDA på CAFÉ JUKEBOX i Markaryd och det var precis det vi gjorde och han fick
hjälpa till både med att bära disk och ta betalt, så gissa om han var nöjd och belåten.
Nu till något helt annat... Den senaste veckan har Giovanni varje dag, oräkneliga gånger,
frågat mej om det ska åska (han är ju paniskt rädd för just åska) och jag är egentligen inte så säker på
att det är åskan han egentligen är rädd för. Jag tror istället att han är bekymrad för något helt annat
och den känslan av obehag han känner påminner om den som han får när det åskar
och därför vill han försäkra sej om att det inte kommer att börja åska och självklart har jag lovat
gång, på gång, på gång, på gång att: "NÄ DÅ, det kommer ABSOLUT inte att åska...
(utifrån det faktum att det sällan åskar så här års...) men SJÄLVKLART så small det till idag...
Bara en endaste ordentlig åskknall, men ändå...
Jag blev ju på grund av den en jädra sketen lögnare, liksom...
En annan sak som hände idag, både förvånade och imponerade på mej...
På väg hem från Markaryd, så ville Giovanni beställa pizza och jag svarade att, jo det kunde vi visst göra,
men att vi var tvugna att beställa på pizzerian, eftersom jag inte hade deras nummer inlagt i mobilen.
Till saken höra att sist när vi var på pizzerian, så tog Giovanni med sej en meny hem,
som han suttit och lekt "ringa till pizzerian" med och gissa om jag tappade hakan,
när ungen rabblar upp pizzerians nummer som ett rinnande vatten...
Inte så konstigt, kanske ni tycker, men kom då ihåg att Giovanni har en hjärnskada som ger dåligt närminne
och dessutom svårigheter med det logiska tänkandet (som till exempel det där jag skrev ovanför om åskan...
Att han logiskt sett och rimligtvis vet att det inte ska åska, men ändå måste fråga om och om och om igen...)
Ja, jag säger då det... Jag slutar aldrig förundras över hjärnans "mysterious ways" och det är
aldrig tråkigt runt Giovanni, om man bara tar sej tiden att se, reflektera och lära...
Han ville åka till LINDA på CAFÉ JUKEBOX i Markaryd och det var precis det vi gjorde och han fick
hjälpa till både med att bära disk och ta betalt, så gissa om han var nöjd och belåten.
Nu till något helt annat... Den senaste veckan har Giovanni varje dag, oräkneliga gånger,
frågat mej om det ska åska (han är ju paniskt rädd för just åska) och jag är egentligen inte så säker på
att det är åskan han egentligen är rädd för. Jag tror istället att han är bekymrad för något helt annat
och den känslan av obehag han känner påminner om den som han får när det åskar
och därför vill han försäkra sej om att det inte kommer att börja åska och självklart har jag lovat
gång, på gång, på gång, på gång att: "NÄ DÅ, det kommer ABSOLUT inte att åska...
(utifrån det faktum att det sällan åskar så här års...) men SJÄLVKLART så small det till idag...
Bara en endaste ordentlig åskknall, men ändå...
Jag blev ju på grund av den en jädra sketen lögnare, liksom...
En annan sak som hände idag, både förvånade och imponerade på mej...
På väg hem från Markaryd, så ville Giovanni beställa pizza och jag svarade att, jo det kunde vi visst göra,
men att vi var tvugna att beställa på pizzerian, eftersom jag inte hade deras nummer inlagt i mobilen.
Till saken höra att sist när vi var på pizzerian, så tog Giovanni med sej en meny hem,
som han suttit och lekt "ringa till pizzerian" med och gissa om jag tappade hakan,
när ungen rabblar upp pizzerians nummer som ett rinnande vatten...
Inte så konstigt, kanske ni tycker, men kom då ihåg att Giovanni har en hjärnskada som ger dåligt närminne
och dessutom svårigheter med det logiska tänkandet (som till exempel det där jag skrev ovanför om åskan...
Att han logiskt sett och rimligtvis vet att det inte ska åska, men ändå måste fråga om och om och om igen...)
Ja, jag säger då det... Jag slutar aldrig förundras över hjärnans "mysterious ways" och det är
aldrig tråkigt runt Giovanni, om man bara tar sej tiden att se, reflektera och lära...
I'm all ears!!
Postat av: Märit
Jag tycker att Giovanni fått världens bästa
mamma.
Trackback