Min mamma undrade vid något tillfälle varför jag är tvungen att göra så mycket grimaser...

Tja, det är väl inte så konstigt... Det som är konstigt är att det är just mamma som frågar,
eftersom hon hela tiden haft svaret "mitt framför ögonen"... Här nedanför finns ett foto på min pappa...
En för övrigt snygg karl, men med ett gummiansikte som lever sitt egna liv... *fniss*

Ni får själva avgöra från vem jag fått "min genetiska förbannelse"... Hehe!!

Som tur var, så avbröt domaren aka faster, matchen redan i första ronden
och kusin A slapp bli enörad för resten av livet... Notera lättnaden i hennes ögon när hon inser
att hon sluppit undan med "örat i behåll" och observera också
mina lystna blickar när jag siktar in mej på nästa stackares öra... NAFS!! *fniss*

...vilka metoder jag skulle använda för att få min vilja igenom... (Hehe!!)
Mike Tyson, släng dej i väggen, för jag var inte bara FÖRST, jag var snyggare också,
för SNACKA om att vara HOT PINK...!!

Jag fick en lite försenad hjärtlig hälsning idag, men det göööör ju inget,
för det är ju inte varje dag som man får ett "hjärtogram" av en så'n här snygging
och dessutom, så borde ju alla dagar vara ALLA HJÄRTANS DAG... Eller hur..??

Jag fick en batteridriven vinöppnare i julklapp och den har Giovanni varit sugen på att prova länge...
En mycket spännande manick enligt honom och idag fick han "provköra" den... Hihi!

En riktig linslus är han också och han posade glatt framför kameran
och den här snopna minen är INTE naturlig utan FULLKOMLIGT medveten...



...och ännu mer spännande blev det, för korken skulle ju UT också...

I morse var jag lite FÖR snabb i avtryckarfingret, när den där attans göken gol...
(MÅSTE byta alarmsignal på mobilen...!!)
Med andra ord, så drabbades både jag och G av ett klassiskt fall av "snoozarsjukan"...
Jag tror att det beror på gårdagens fysiska OCH psykiska aktivitet...
Ja, för visste ni att man blir oerhört utmattad både kroppsligt och mentalt av att spela TV-spel...??

Det blir i alla fall JAG, dels för att denna företeelse INTE är ett ofta återkommande inslag
och NÄR jag vågar mej på detta, så har jag full sjå med att hålla koll på alla fyrkanter, cirklar,
trianglar och andra symboler och när jag tror att jag NÄSTAN har koll på läget,
så skrämmer den där mojjängen man har i näven nästan slag på en, genom att helt plötsligt börja SKAKA!!



Jag bara undrar: VARFÖR?? VAD ska det vara bra för??
Är det som någon slags undanledningsmanöver, för jag tappar i alla fall HELT koncentrationen
och jag tycker att det funkar ungefär som ett sån't där halsband som ger
hundarna en elstöt med syfte att disciplinera och för att vänja dom av från att göra något ohyfs...

Nu är ju inte jag särskilt disciplinerbar, men min slutsats är
att spelet försökte tala om för mej att jag gjorde något dumt, så därför är det nog bäst
att jag låter bli i fortsättningen och denna engångsföreteelse berodde helt på att Giovanni behövde
en "stand-in" när han tog en välbehövlig köttbullepaus...

Ha en bra start på veckan!! Nu ska vi susa iväg till skolan i en väldans fart...

Det här är MITT ytterst pedagogiska sätt att lära Giovanni att man faktiskt KAN GÖRA saker
som man inte är särskilt bra på, bara för att man tycker det är roligt och
att man dessutom kan göra det utan att det behöver vara något att skämmas över
och att det som är allra viktigast är att man FÖRSÖKER!!

Tyvärr, så är vi inte riktigt av samma åsikt han och jag och nästa gång,
så blir det nog engelskalektion i stället, för inte LYSSNADE han på mej heller... *asg*

Så håll tillgodo... Här har ni den ytterst fridlysta halländska näktergalen och den minst
lika sällsynta "snattertruten" som GÖR SITT ALLRA BÄSTA för att tysta skönsången... Höhö!!

(...och försök inte... Jag VET att 98% av er OCKSÅ sjunger för full hals i duschen eller bilen...)

...så nu börjar helgen!!
Vad som står på schemat återstår att se, men jag misstänker starkt att Mc D's är ett önskemål...

I dag har det blivit en hel del tid i telefon, eftersom som mitt RIKTIGA jobb krävt full uppmärksamhet.
Helt i onödan egentligen, men tyvärr så är det något man får tackla när man valt att
jobba med det jag gör och pga att man inte kan styra över andra människors tankar och handlingar...

Den senaste tiden har besökarantalet på bloggen ökat och för er som är nytillkomna
och inte riktigt förstått VAD det är jag pysslar med (något som inte förvånar mej det minsta...)
så är jag personlig assistent åt min son och jag är för ut över det också servicegarant åt honom.
Denna "titel" är ett uppdrag och kan nog närmast jämföras med att vara arbetsledare.

Med andra ord jobbar jag som arbetsledare och schemaansvarig över Giovanni's och min vardag
och jag, tillsammans med ytterligare en assistent ser till att Giovanni ska få en så "vanlig"
tillvaro som det är möjligt och jag kommer, ju äldre Giovanni blir, att "göra mej själv arbetslös",
genom att ersätta mej själv med en extern assistent för att Giovanni inte ska behöva
"dras med morsan" när han blir vuxen... Detta kommer att genomföras på så sätt att
ju äldre Giovanni blir desto lägre blir min sysselsättningsgrad,
men än så länge så är han ju bara 12 och alla aktiviteter som en 12-årig kille ska slippa släpa
med sej mamma på, gör han tillsammans med, som vi kallar honom, ASS 2
(vilket i sin tur betyder att JAG är 1st ASS eller "the smart-ASS" och ibland t o m "the bad-ASS... Hehe!!)

Det kan ibland vara svårt för utomstående att förstå skillnaden mellan mej som mamma,
assistent eller verksamhetsansvarig och det innebär också att jag får stå ut med andras godtyckliga tolkning
av våran vardag, eftersom dom jämför vårat liv utifrån hur dom själva lever/har levt...
Dvs dom bildar sej en förutfattad mening utifrån sina egna erfarenheter och vad JAG tycker om
förutfattade meningar och ett fördomsfull tankesätt ska jag inte ens försöka förklara eller gå in på just nu...

Egentligen spelar det ingen roll VILKEN av dessa roller jag har
eftersom min roll och min arbetsuppgift i alla tre fallen är att se till Giovanni's bästa,
vilket innebär att mitt jobb är att se till att han har lugn, ro, trygghet, stabilitet och rutiner...
Därför är det INTE mitt jobb att utbilda andra eller få dom att förstå...
Däremot, så INFORMERAR jag gärna om hur våran vardag ser ut och funkar, om någon är intresserad,
men om viljan till att förstå inte finns där, så finner jag ingen anledning att ödsla onödigt krut,
för jag ska inte behöva FÖRSVARA mitt sätt att leva, för handen på hjätat, hur många av er behöver
förklara för andra på vilket sätt NI har valt att leva era liv...

Det som är väsentligt är att JAG vet VEM jag är och NÄR jag är det och det gör jag också,
eftersom jag är schemalagd utifrån GIOVANNI's behov när jag INTE är mamma och
ibland är jag till och med ledig från "mitt eget liv" och då är jag ANNA och det händer ju också
att "jag är hon den där MirAnna"... Suck!! Hängde ni med i svängarna... Hihi!!

Nåväl... Nog om detta... Real life is calling!! Tjingeling!!

...med betoning på KLUDD, men nu är det alldeles strax färdigkluddat...
Min "boudoir" är ett "work in progress" men inom en inte allt för avlägsen framtid, så är det fullbordat...

I kväll ska jag och Giovanni ha lite "låtsas-nyårsafton"... Vi ska förfesta in det nya året, liksom...

Det är Giovanni's schemalagda korttidshelg och han har själv fått välja hur han ville göra
på nyårsafton och han valde korttidstanterna framför gamla träiga morsan, så jag får stanna hemma
med hunden i morgon medans Giovanni festar loss med ett gäng sköna hönor... Hihi!!

Så därför står en smarrig fiskgryta och puttrar på spisen och vi måste ju bara vara vakna
ända tills klockan 12 om vi ska göra detta på rätt sätt... (Tihi!!)

Den här bilden tog jag ikväll på min och Agges promenix... Dålig bild, jag vet... Men, men...
Fint var det med fullmånen som sken från en djupblå himmel över min lilla byhåla... :)



...och just det ja... I dagarna är det ett år sedan jag började blogga...
Det var mycket meck och mackelimang i början, när jag tog mina "första stapplande steg"
ut "i det okända"... Haha!! Herregud, så mycket det har hänt på ett år...!!
KLICKA HÄR om ni vill läsa mitt FÖRSTA EGENTLIGA INLÄGG...

I går flyttade en av kattungarna (Pytteliten, som vi kallade henne...) och hon hamnade i en familj
bara ett stenkast bort, så det känns bra att veta att hon finns i närheten...



Idag ska min ELECTRA (till vänster på bilden) flytta... *SNYFT*
Hon är en ensamkatt och en riktig madam som vill ha odelad uppmärksamhet och
hon har inte riktigt trivts ihop med dom andra katterna och nu har jag hittat ett nytt hem åt henne...
Hon ska få bli sällskap åt en äldre dam, inte heller allt för långt bort och
jag tror inte att det hade kunnat bli mycket bättre.

(Den lilla saken till höger letar ännu nytt hem, tillsammans med sin syster
och sina 3 helsvarta bröder... Om nu någon som läser det här känner att dom skulle vilja ha
en liten kattunge som klättrar i julgranen, så får ni gärna slänga in en liten kommentar... Hihi!!)

Ja, just det ja... Jag var ju på julmiddag i torsdag och när jag kom hem, så hade katterna OCKSÅ haft julfest...
"När råttan är bort dansar katterna på bordet"... Eller hur var det nu igen...?? Hihi!!

I går kväll var jag och åt julmiddag med PERSONALEN...
Jag tycker fortfarande att det, efter två år, låter himla skumt att kalla oss så, men det är ju det vi är...
Alla tre... 1st ass, 2nd ass och 3rd ass... CHEFEN aka Giovanni var inte närvarande,
utan han tillbringade natten på korttids, men som dom ordentliga assistenterna vi är,
så dansade vi INTE på bordet när chefen inte fanns i närheten...
Däremot, så fanns det nog en och annan restauranggäst som fnulade på varför jag var ute på dejt
med, inte bara EN, utan TVÅ karlar... Hehe!! Om dom bara visste... *fniss*

(Och NEJ, oskärpan beror INTE på något alkoholintag... Om nu inte iPhonen tagit sej en hutt i smyg, förstås...)

Idag hade Giovanni's klass jul-drop in...
Det bjöds på lussekatter och mjuk kaka som Giovanni och hans klasskompisar själva bakat
på hemkunskapen (tror jag...) och så visades det film från klassfest och skolresa.
Jättemysigt och jättekul att få se vad barnen gjort, men samtidigt så saknade jag
den lite mer traditionella julfesten, för det är så himla kul att se och höra ungarnas julspel
och dessutom är det roligt att träffa alla som Giovanni går i skolan tillsammans med...
(Nu blev det ju lite hipp-som-happ, eftersom det var just DROP IN och alla kom och gick om varandra...)

Jag har också tidigare haft några av G's klasskamrater i simskolan och det är alltid lika kul
att se hur "mina" barn växer och utvecklas (det har ju hunnit bli X antal hundra, dom senaste 10 åren...)

Giovanni gillade fikat... 2 tuggor, så var både kaka och lussekatt väck...!!

ETT...


TVÅ...


Det är ju alltid roligt att se barn uppträda, men i en särskoleklass blir det liksom ännu roligare.
Dels för att alla gör saker och ting på sitt eget lilla vis och utifrån sina egna förutsättningar,
vilket naturligtvis vanliga barn OCKSÅ ska få lov att göra, men jag inbillar mej att det
oftast blir under mer "kontrollerade former" i en "vanlig normal" skolklass...

I en särskoleklass är det inte bara BARNEN som kör sitt eget lilla race och är spontana...
Här är ett bildbevis på att även VISSA föräldrar (gissa VEM...?!) gör preeeeciiis samma sak...