Känner att det är läge...
Inte bara för att informera andra, utan lika mycket för att påminna mej själv...
Just nu känns det som att titta på en dålig repris av ett program jag inte ens tyckte om
första gången jag såg det... Men vet ni...
Den här gången fortsätter jag inte titta, utan jag trycker på OFF-knappen...
(Klicka på bilden för att komma till FENIX hemsida)
Jag vet att du vill kolla... *viskar*
Det är också den INTERNATIONELLA DAGEN FÖR ATT FÖRHINDRA MÄNS VÅLD MOT KVINNOR
eller THE INTERNATIONAL DAY FOR ELIMINATION OF VIOLENCE AGAINST WOMEN...
...och inte bara det... Det är dessutom 2-årsdagen av en händelse som öppnade mina ögon...
Det var den 25 NOVEMBER 2007 som JAG sa stopp, en gång för alla...
Det är ett viktigt datum för mej, men jag har inte suttit och sörjt,
utan jag har tagit dagen till att FIRA i all stillhet...
Att fira en så'n händelse kanske låter underligt för en del, men varför skulle det vara så konstigt...??
För mej blev denna negativa händelse början på något väldigt positivt och det är DET jag firat...
Jag har inte suttit och älta det som aldrig blev, för det blev något annat i stället
och det blev något bra. Jag har inte heller suttit och varit bitter, utan jag har firat att
jag lärt mej om INTE BARA mej och mitt, utan även om andra,
jag har firat att jag lever och jag har firat den dagen som JAG fick tillbaka min ryggrad...
"same same, but different" och jag kommer att använda den ryggraden som jag fick tillbaka,
men först så vill jag berätta att jag, pga att jag reagerade över att en person, i mina ögon,
genom ett ogenomtänkt tilltag, uppvisade bristande respekt för inte bara min son,
(som hon känner personligen) utan även för andra handikappade, fick veta att Giovanni borde skämmas
över sin mamma pga dom bilder som jag valt att publicera den senaste tiden...
Men tyvärr, så måste jag göra denna person besviken, för jag skulle inte tro
att jag, och inte heller Giovanni, har NÅGON som helst anledning att skämmas... Eller??
Jag vet att DU inte kan låta bli att kika in här och därför vill jag säga att
det inte finns något i det "jag gör" som varken jag eller Giovanni ska behöva skämmas över...
DU borde i stället skämmas dej högröd i ansiktet över din, på fler än en punkt, fördomsfulla uppfattning och
den som troligtvis mår sämst i den här situtation är DU (en uppfattning jag grundar på alla små mail
du inte kunde låta bli att skicka, fast jag faktiskt flera gånger bad dej låta bli...) och för mej så luktar du förnekelse och jantelag låååång väg... (Jantelag kanske du får googla,
för det är nog ett ord som är för svårt för dej, men för att ge dej en liten ledtråd,
så är det INTE en parfym man köper på KICK's...) Och vet du...
Den inställningen du har och det beteendet du visar luktar, enligt mej, riktigt j**la illa!!
Jag har i alla fall min självrespekt intakt och är stolt över det jag gör, men FRAMFÖR ALLT
så är jag stolt över min son och jag kommer fortsätta att försvara och se till
att han ska slippa ha människor som du i sin närhet...
...och för övrigt, så tror jag inte att denna människa kommer att förstå en bokstav av det jag
skriver, men jag har i alla fall valt att säga ifrån när någon med sitt beteende förolämpar min son...
Jag gjorde NÅGONTING istället för INGENTING...
Det finns ytterligare en sak som kommer att missförstås på grund av att (inte bara) den här personen,
bedömer det JAG skriver utifrån SEJ och SITT, och det är att efter att jag funderat över saken och sagt mitt,
så GÅR JAG VIDARE... Dvs jag ältar inte något som inte är lönt att ödsla krut och energi på
och för mej så slutar den här personen att existera...
Detta kan kanske tyckas vara arrogant, kallt och onödigt att skriva, men är det verkligen det...??
Jag tycker snarare att det är en ytterst rättvis behandling...
För VARFÖR ska JAG se någon, som varken ser sej själv eller andra och jag säger ju faktiskt inte
att NÅGON behöver sluta VARA DEN DOM ÄR, utan bara att JAG INTE ACCEPTERAR det DOM GÖR och som
det står allra högst upp, så är det ju det som skrivs här tankar som finns "I HUVUDET PÅ MIRANNA"...
För vet ni vad... "At the end of the day" så är det MITT och G's välbefinnande, VÅRAT liv och MIN ryggrad det
handlar om och jag struntar blankt i om någon annan hysteriskt vill sitta och peka fingret både hit och dit
för när jag lägger huvudet på kudden och släcker lampan, så är det JAG som KÄNNER MEJ tillfreds...
Nu blir det MYCKET att läsa...
Hittade NEDANSTÅENDE TEXT av en slump, men kunde inte låta bli att lägga ut den här,
för den är (för mej av flera skäl) YTTERST intressant...
NARCISSISTISK PERSONLIGHETSSTÖRNING...
Utmärkande för en narcissistisk personlighet är ett ihållande mönster av en grandios hållning gentemot andra och/eller fantasier om storslagenhet, ett stort behov av att bli sedd och beundrad av andra, samt brist på empati. Detta mönster finns redan från tidig vuxenålder och märks i flera olika sammanhang (d v s märks i flera olika miljöer där personen vistas). Minst fem av nedanstående diagnoskriterier måste vara uppfyllda för att en person ska diagnostiseras med narcissistisk personlighetsstörning. Diagnos ställs alltid av psykolog eller psykiatriker.
- Har en grandios känsla av att vara en betydande person, t ex överdriver talanger och framgångar, förväntar sig att bli behandlad som höjd över mängden utan att genom sin gärningar gjort sig förtjänt av det.
- Är upptagen av fantasier om obegränsad framgång, makt, glans, skönhet eller den perfekta kärleken.
- Tror sig vara en speciell och unik person som bör söka sig till, eller bara kan bli förstådd av, andra personer (eller institutioner) som är speciella eller har hög status.
- Kräver ett övermått av beundran.
- Har en känsla av särskilt berättigande, d v s har orimliga förväntningar på särbehandling eller på att andra automatiskt ska svara upp till hans (hennes) förväntningar.
- Utnyttjar andra, d v s drar fördel av andra för att uppnå sina egna mål.
- Saknar empati: är obenägen att uppmärksamma eller identifiera sig med andras känslor och behov.
- Är ofta avundsjuk på andra eller tror sig vara föremål för andras avund.
- Är arrogant och högdragen i sitt beteende eller sina attityder.
Allmänna kriterier för personlighetsstörning
För att kunna ställa diagnos krävs därutöver att personen uppfyller några allmänna kriterier för personlighetsstörning. Det ska handla om ett varaktigt mönster av upplevelser och beteende som påtagligt avviker från vad som allmänt sett förväntas i personens sociokulturella miljö.
- Mönstret kommer till uttryck inom minst två av följande områden:
- Kognitioner, d v s sättet att uppfatta och tolka sig själv, andra personer och inträffade händelser.
- Affektivitet, d v s komplexiteten, intensiteten, labiliteten och rimligheten i den känslomässiga gensvaret.
- Mellanmänskligt samspel.
- Impulskontroll.
- Det varaktiga mönstret är oflexibelt och framträder i många olika situationer och sammanhang.
- Det varaktiga mönstret leder till signifikant lidande eller försämrad funktion i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.
- Mönstret är stabilt och varaktigt och kan spåras tillbaka åtminstone till adolescensen eller tidig vuxenålder.
- Det varaktiga mönstret kan inte bättre förklaras som ett uttryck för eller en följd av någon annan psykisk störning.
- Det varaktiga mönstret beror inte på direkta fysiologiska effekter av någon substans (t ex missbruksdrog, medicinering) eller någon somatisk sjukdom/skada (t ex skalltrauma).
Diagnoskriterier med konkreta exempel
Här följer några konkreta exempel på hur vart och ett av diagnoskriterierna kan ta sig uttryck. Samtliga dessa exempel stämmer naturligtvis inte in på alla patologiskt narcissistiska personer, utan det varierar från person till person hur deras grandiositet visar sig.
1. Har en grandios känsla av att vara en betydande person, t ex överdriver talanger och framgångar, förväntar sig att bli behandlad som höjd över mängden
utan att genom sin gärningar gjort sig förtjänt av det.
- För inte dialog när han pratar med andra människor, utan “håller tal”.
- Förväntar sig att du automatiskt ska förstå vad hon behöver och vad hon vill.
- Förväntar sig att få gå före i kön, eller går helt enkelt före i kön som om det vore en självklarhet.
- Förväntar sig att bli befordrad på jobbet, utan att ha gjort den arbetsinsats som krävs för att visa framfötterna.
- Slänger sig med titlar som han inte har och påstår sig ha genomgått utbildningar som han inte gått.
- Kan ställa till med en scen om hon inte genast får V I P-behandling på offentliga inrättningar, som restauranger, i krogköer, på hotell o s v, och säger då saker som “Vet du vem jag är?!” och “Jag känner {någon högt uppsatt person}!”
2. Är upptagen av fantasier om obegränsad framgång, makt, glans, skönhet
eller den perfekta kärleken.
- Ytan – vad som visas utåt – är viktigast för en narcissistiska person.
- Är otrogen mot sin partner därför att han inte kan sluta fantisera om kärlek och sex.
- Anses sig ha talanger och begåvning som inte är uppenbara för andra, men förväntar sig ändå att andra ska behandla henne som om hon har dessa talanger.
- Anser sig vara predestinerad för framgång, och om denna framgång inte uppnåtts är det någon annans fel, t ex de egna barnens fel.
3. Tror sig vara en speciell och unik person som bör söka sig till, eller bara kan bli förstådd av, andra personer (eller institutioner) som är speciella eller har hög status.
- Sätter människor som har fina yrken och fina titlar på piedestal medan hon nedvärderar människor som har vanliga yrken eller saknar titlar.
- Påstår sig (utan grund) vara av kungligt blod, släkt med Greta Garbo eller andra aktade/uppsatta personer.
- Slänger sig med namn på kända, uppsatta eller rika personer, emedan det är oklart om han verkligen känner dessa personer eller inte.
- Söker sig till platser där hon kan känna sig om en av “de fina folket”. Älskar exempelvis att besöka kungliga slottet, innekrogar och kända institutioner.
4. Kräver ett övermått av beundran.
- Skryter, skrävlar och berättar fantastiska historier om sig själv och sina bragder.
- Har ständigt nya romanser, flirtar och förför.
- Måste alltid berätta för någon om sina bravader och bragder, även om det negativa, men har självbevarelsedrift nog att välja ut en person som lyssnar och tiger (d v s en person som får agera “slasktratt”) som får höra de mindre smickrande detaljerna.
- Fiskar efter komplimanger, smicker och beröm och är lättmanipulerad med oärligt smicker
- Omger sig med ja-sägare.
- Tar hand om- och hjälper andra enkom på grund av den beundran eller den status det medför. Han kan t ex vara medlem i en frivilligorganisation för att set ska synas utåt hur “god” han är, eller vara medlem av en kyrka för att det ska synas hur “gudfruktig” han är, men engagemanget är endast på ytan.
- Reagerar med vrede på kritik, ifrågasättande eller tillsägelser.
5. Har en känsla av särskilt berättigande, d v s har orimliga förväntningar
på särbehandling eller på att andra automatiskt ska svara upp till hans (hennes) förväntningar.
- Förväntar sig att alla andra ska ändra sina planer för dagen, för att det ska passa hennes schema.
- Får vredesutbrott när du inte automatiskt förstått vad han vill eller vad han förväntade sig av dig.
- Uppvisar offerbeteende och tycker gränslöst synd om sig själv när du inte uppfyller hans behov till punkt och pricka.
- Kommer en hel timme, eller ibland flera timmar, för sent och kommer sedan instormandes som om det vore en självklarhet, som en “virvelvind” eller en “frisk fläkt”.
- Förväntar sig att du ska finnas till hands och stå “i givakt” vid alla tillfällen hon behöver dig. Tar ingen hänsyn till ditt privatliv eller att du kan ha egna behov, andra åtaganden och andra planer.
- Förväntar sig att få bästa platsen, bästa sängen, bästa tiden, bästa arbetsschemat, bästa rummet, bästa vården o s v, utan att ägna en tanke åt att andra människor kan ha mycket legitima behov av att få välja före henne (t ex om de är sjuka).
6. Utnyttjar andra, d v s drar fördel av andra för att uppnå sina egna mål.
- Låtsas vara din vän för att du kan erbjuda en tjänst, ett jobb eller att det medför status för honom, men när du inte längre kan erbjuda tjänsten eller statusen låtsas han som att han inte känner dig, och att han aldrig har känt dig.
- Behandlar sina anställda eller medhjälpare som “undersåtar” eller “ickepersoner”.
- Tar närstående personer för givet och betraktar dem som sina egna förlängda armar och ben.
- Behandlar barn som dockor eller leksaker, när hon är ensam med dem.
- Har sex endast för att tillfredsställa sina egna behov och har ingen känsla för vad närhet innebär.
- Projicerar sina egna obehagliga känslor och sina egna tillkortakommanden på andra, gärna på närstående som sina egna barn, men även på t ex arbetskamrater. Det innebär alltså att hon behandlar andra som syndabockar för att själv kunna känna sig felfri och skuldfri. Om hon t ex är snål anklagar hon istället andra för att vara det.
7. Saknar empati: är obenägen att uppmärksamma eller identifiera sig
med andras känslor och behov.
- Säger “Jag förstår inte varför då är så arg? Jag är ju inte arg!”
- Säger taskiga saker till dig och påstår sedan att det var på skoj.
- Förnekar: “Jag har aldrig sagt så”, “Jag har aldrig gjord det”, “Det har aldrig hänt”.
- Har ingen förståelse för att man ber honom sänka volymen efter klockan elva på kvällen. Blir bara irriterad och anklagar en för att vara självisk.
- Ringer sin anställda klockan 12 på natten och fortsätter prata där samtalet avbröts sist, åtta timmar tidigare.
- Kan säga saker som “Min flickvän/pojkvän höll på att ta livet av sig och det var jag som drev henne/honom till det” och skratta.
- Knuffar och sparkar djur som irriterar honom, det kan vara samma djur som han gullade med bara en stund tidigare.
- Blir bara irriterad, eller ännu elakare, om du berättar att du är ledsen, trött, nedstämd och inte orkar mer.
- Om du berättar att du har huvudvärk kontrar han med att berätta om sin hjärntumör. Om du berättar att du blev nedslagen på stan igår kontrar han med att berätta om den gången han “nästan dog”. Vad du än berättar om kommer han alltid att svara: “Men jag då!”
- Om du klagar på honom för att han brutit ett löfte, kommit för sent, eller kritiserar honom för någonting över huvud taget kommer han alltid att svara med ett: “Men du då!”, och dra upp något tio år gammalt misstag som du gjort.
8. Är ofta avundsjuk på andra eller tror sig vara föremål för andras avund.
- Blir tjurig, ogin eller börjar kritisera dig om du tar med din hund, din katt, dina barn eller din partner när träffas.
- Pratar illa (antingen öppet, eller lite underförstått) om dina vänner, dina arbetskamrater, din släkt eller din familj och försöker få dig att sluta umgås med dem.
- Har svårt att smälta att du inte har lika mycket tid med henne när du har fått barn.
- Flirtar med- och/eller försöker förföra din partner eller din date.
- Tror att alla som kritiserar honom för något egentligen är avundsjuka på honom.
- Kan plötsligt vägra hälsa på en människa, vända ryggen åt, börja tjura och tiga, och det kan då bero på att människan i fråga väckt hans avund.
- Mobbar arbetskamrater som är mer framgångsrika eller med kompetenta än honom.
9. Är arrogant och högdragen i sitt beteende eller sina attityder.
- Kan säga saker som: “Nej, vi kommer verkligen inte från samma bakgrund. Har du hört vilket vulgärt språk hon använder!”
- Kör med sina närstående.
- Ser ner på människor som han anser står under honom. Det kan vara hemlösa, handikappade, homosexuella, andra etniska grupper, överviktiga, äldre människor eller folk som han helt enkelt tycker är “fula”. Om du passar in i någon av dessa kategorier så gäller föraktet inte dig så länge du har hans gunst, d v s du är någon slags statusfigur i hans ögon. Han har ofta något hatobjekt, t ex en grupp människor han föraktar extra mycket.
- När han tittar på TV: “Vad är det där för en ful gubbe?” och “Det där måste vara en psykopat” och “Fy, hon klär sig ju som en prostituerad”.
- Kommenterar och kritiserar okända människors utseende och beteende när han är ute på stan.
- Beter sig arrogant mot servicepersonal på offentliga inrättningar som hotell och restauranger.
- Det här är alltså personen som kan ringa en myndighet och ryta “Vet du vem jag är?!” i telefonen, eller som kan ringa datorsupporten och förvänta sig att supportpersonalen automatiskt ska förstå vad hon har för problem i datorn utan att hon ska behöva förklara något. Alla som inte automatiskt förstår vad hon vill och automatiskt och genast svarar upp till hennes omedelbara behov är “idioter” och “inkompetenta”.
OM DIAGNOSEN
Siffrorna på hur stor andel av befolkningen som har narcissistiska personlighetsstörning varierar. Jag har sett siffror på mellan 1% och 3 %. Den exakta andelen av befolkningen som har narcissistisk personlighetsstörning är naturligtvis svårt (omöjligt) att mäta, eftersom många av dem inte anser sig vara sjuka på något vis och därför inte söker vård. De blir därför aldrig testade av läkare eller psykolog.
Om en person inte uppfyller alla kriterier för narcissistisk personlighetsstörning, men har flera besvärande narcissistiska symptom, kallas det för att personen har narcissistiska drag. Människor med andra psykiatriska tillstånd kan t ex ha narcissistiska drag och människor som, av psykologer och läkare, betraktas som friska och fungerande kan ha narcissistiska drag som är mycket besvärande för den närmaste familjen.
Andra personlighetsstörningar som ofta medför narcissistiska drag är antisocial personlighetsstörning, histrionisk personlighetsstörning, och ibland även borderline personlighetsstörning (emotionellt instabil personlighetsstörning). Vidare säger man att de flesta av de personer som uppfyller kriterierna för psykopati (som har vissa likheter med antisocial personlighetsstörning) även är patologiskt narcissistiska. I Sverige används psykopatibegreppet (psykopatidiagnosen) mest inom kriminalvården.
Människor med bipolär sjukdom kan periodvis ha ett narcissistiskt beteende, men har inte narcissistisk personlighetsstörning enligt diagnoskriterierna.
Ett nygammalt sätt att se på saken...
För ett tag sedan, så skrev jag ju om THE SECRET och THE LAW OF ATTRACTION...
Här är uppföljaren... THE MOSES CODE...
Synsättet är på inget sätt nytt eller unikt, men låt säga att JAG tycker att det är ett tankesätt
som blivit, mer eller mindre, bortglömt och att det kanske är dags att låta TANKENS kraft
styra våra HANDLINGAR för att, så att säga, få OSS SJÄLVA "back on track"...
Som vanligt, så är budskapet i trailern lite si så där "överväldigande dramatiskt amerikanskt",
men grundbudskapet är, om man kan se bortom det teatraliska, fortfarande fullkomligt logiskt...
"WHAT YOU GIVE IS WHAT YOU GET AND IN ORDER TO GET IT,
YOU HAVE TO PRACTISE WHAT YOU PREACH"...
Glöm inte bort det... :)
En salig röra...
Nja, inte alla förstås, men några... Det här är vad jag kom fram till... *L*
(Vill ni ha en mer INGÅENDE "förklaring", KLICKA PÅ BILDERNA)
Fast dekad ~ TVILLINGARNA
Språket är det huvudsakliga uttrycket för TVILLINGEN, inte för det intryck ett visst språkbruk ger, utan mest för ordens betydelse. Exakthet är ett centralt begrepp. Det finns variationsrikedom i dessa människors levnad, men under ganska ordnade former och med ett starkt moment av rutin.
De som har solen i denna del av tvillingarna söker efter att lära sej nya saker och dom har tålamodet att nå djupa kunskaper inom speciella fack, även om de vurmar mest för en gedigen allmänbildning och irriteras av att stöta på områden där de är okunniga.
För dessa Tvillingar är universum en oändlighet av fenomen som inte nödvändigtvis hör samman, men som alla kan begripas.
Deras strävan är därför att känna igen och förstå alla element
i tillvaron - en förståelse som brukar bli mer kvantitativ än kvalitativ.
Den snabba men behärskade tanken... FORTS...
Så här har en annan INFJ beskrivit sej själv (men det kunde lika gärna ha varit jag...)"Människor kan utsätta mej för dom mest upprörande saker, ändå tar jag på mej skulden och jag tycker att det, på något sätt, varit jag som triggat igång deras beteende eller att jag skulle ha förstått bättre.
Andra kan avfärda sådana händelser ~ Jag är inte kapabel till det."
INFJ's lägger skuld på sej själva och upplever en sorgeperiod.
Dom måste se över situtationen, uttrycka sina känslor och våga ta risker för att kunna gå vidare, annars hamnar dom lätt i en lång period av självrannsakan...
(Alltså... Efter att ha läst den här förklaringen så är det, i alla fall för mej, FULLKOMLIGT SOLKLART VARFÖR jag BÅDE skrev OCH raderade inläggen jag skrev häromdagen... Och att jag skriver det här inlägget var liksom något som var "bound to happen"... Till och med att jag har använt mej av ordet "sanningsfiskande" i min beskrivning var liksom redan skrivet i stjärnorna...*fniss*) ..
Det förvånar mej inte heller längre att jag kan skriva ett sms med typ 14 länkar eller ett mastodontinlägg...
Jag har ju MÅNGA gånger förklarat att jag INTE skriver för att säga till någon annan vad dom ska tycka,
tänka eller göra, JAG SKRIVER FÖR MIN EGEN SKULL, dvs det jag gör är att JAG IFRÅGASÄTTER MEJ SJÄLV...
(Klart som korvspad, eller hur?? Hihi!!) FORTS...
Ångest ~ en genetisk förbannelse...
Ångestkänslor hos människan har naturligt alltid funnits i syfte att skärpa våra olika sinnen. Om man tänker sig urtidsmänniskan och de faror som hotade, så är det lättare att förstå VARFÖR kroppen reagerar som den gör. Att plötsligt bli stående framför ett rovdjur och inte reagera instinktivt skulle i praktiken få katastrofala följder. Att fysiskt reagera vid hot eller fara handlar därför först och främst, egentligen uteslutande om liv och död. Som drabbad av ångestsyndrom har vi i den genetiska ryggsäcken en stark reaktionsbenägenhet. Detta innebär att vi reagerar starkare än andra på det som händer i vår kropp och runt omkring oss... FORTS...
MEDBEROENDE ANHÖRIG... Anhöriga till missbrukare påverkas mer eller mindre.
Hur det tar sig i uttryck kan vara väldigt olika för olika personer.
Våra situationer och livsomständigheter ser olika ut, du kanske är anhörig till ditt barn, din förälder eller någon annan nära släkting. Det kan vara din man eller fru eller det kan vara en arbetskamrat till dig. Relationen kan vara relativt ny eller du kan ha levt med din missbrukare i många år eller kanske i hela ditt liv. Du kanske har gemensamma barn med honom eller henne. Vi måste alla fatta medvetna beslut om hur vår egen utveckling ska se ut och vad vi är beredda att göra för att uppnå ett välbefinnande.
Alkohol är det vanligaste i det svenska samhället, men det finns många andra beroenden som t.ex. narkotika, spel, sex, mat m.fl. Det vi också har gemensamt är att vi inte är ensam. I Sverige uppskattas det finnas
ca 26 000 narkomaner och ca 300 000 alkoholister. Mörkertalet är stort. Om vi utgår från dessa siffror och räknar med att varje missbrukare har fem anhöriga, då finns ca 1 630 000 anhöriga i det här landet... FORTS...
Jag hade svårt...
Jo, jag har ju sett att det finns PERSONLIGHETSTESTER lite överallt
och naturligtvis var ju jag OCKSÅ tvungen att testa vad jag är för en filur...
Jag får ofta höra att jag är en EXTROVERT person, vilket jag väl inte direkt håller med om...
...och enligt MYER BRIGG'S test så är jag faktiskt lagd mer åt det INTROVERTA hållet...
Jag är en såkallad INFJ-personlighet och så'n här är jag enligt
KEIRSEY's TEMPERAMENT SORTER:
(Hoppas ni orkar läsa, även om det är på engelska... Jag garvade i alla fall, för det stämmer
faktiskt... Att jag är komplicerad visste jag ju redan, men nu vet jag ju VARFÖR också... *fniss*)
COUNSELORS have an exceptionally strong desire to contribute to the welfare of others,
and find great personal fulfillment interacting with people, nurturing their personal development,
guiding them to realize their human potential. Although they are happy working at jobs (such as writing)
that require solitude and close attention. COUNSELORS do quite well with individuals or groups of people,
provided that the personal interactions are not superficial, and that they find some quiet, private time
every now and then to recharge their batteries. COUNSELORS are both kind and positive
in their handling of others. They are great listeners and seem naturally interested
in helping people with their personal problems.
COUNSELORS are not usually visible leaders, but they prefer to work intensely with those close to them,
especially on a one-to-one basis, quietly exerting their influence behind the scenes.
COUNSELORS are scarce, little more than one percent of the population, and can be hard to get to know,
since they tend not to share their innermost thoughts or their powerful emotional reactions,
except with their loved ones. They are highly private people, with an unusually rich, complicated inner life.
Friends or colleagues who have known them for years may find sides emerging which come as a surprise.
Not that COUNSELORS are flighty or scattered; they value their integrity a great deal,
but they have mysterious, intricately woven personalities which sometimes puzzle even them.
Blessed with vivid imaginations, COUNSELORS are often seen as the most poetical of all the types,
and in fact they use a lot of poetic imagery in their everyday language.
Their great talent for language, both written and spoken, is usually directed toward communicating
with people in a personalized way. COUNSELORS are highly intuitive and can recognize another's
emotions or intentions - good or evil - even before that person is aware of them.
COUNSELORS themselves can seldom tell how they came to read others' feelings so keenly.
This extreme sensitivity to others could very well be the basis of the COUNSELORS remarkable
ability to experience a whole array of psychic phenomena.
Mohandas Gandhi, Sidney Poitier, Eleanor Roosevelt, Jane Goodall, Emily Bronte,
Sir Alec Guiness, Carl Jung, Mary Baker Eddy, Queen Noor are examples of the COUNSELORS (INFJ).
Vill du också testa?? Här är länken...
Today's state of mind...
The Law of Attraction...
innan i kväll, när jag hittade en länk inne hos ANNA "DEN ANDRA"...
Nu tror jag ju inte direkt att det skulle ge mej en miljon kronor bara för att jag tänker positivt,
eller att jag genom tankekraft får det där smycket jag tittat på eller att jag BARA FÅR
räkningar i brevlådan om jag tänker att dom KOMMER ATT vara där...
(Jag HAR försökt TÄNKA BORT dom, men DET funkar INTE... *fniss*)
Jag insåg också när jag såg filmen att jag faktiskt provat det här redan som väldigt liten...
Min söndagsskolelärare, bless his soul, talade om för oss att OM vi bara bad till Gud länge och innerligt,
så skulle vi få det vi bad om... Och DET SKA GUDARNA VETA att jag bad om en vit häst, både länge och väl,
men tror ni jag fick någon??? Pffffttt...!!! BAH!! HUMBUG!! INTE DÅ!!
Jag behöver väl knappast tillägga att jag aldrig gick tillbaka till söndagsskolan efter det...
Eller nu ljög jag lite... *skäms* Det var inte BARA därför... Jag räckte ut tungan också...
I KYRKAN!!! Till mitt försvar ska sägas att det var för att någon sa något dumt och jag fick då veta att Gud
skulle straffa mej med blixten... Och vem VÅGAR gå tillbaka då?? Inte jag, i alla fall...!! Hihi!!
(Min tunga lever fortfarande, 30 år senare, sitt egna liv när någon säger något tokigt,
men jag har, än så länge, klarat mej undan Guds vrede...)
Vi har ju alla våran egen definition på vad LYCKA är och jag är fullkomligt tillfreds med
dom där små vardagliga sakerna och att uppnå den där känslan man vill ha "på insidan",
och när det gäller MIN definition på vad LYCKA ÄR, så ja, då funkar det faktiskt...
(Och det har i sanningens namn funkat ÖVER FÖRVÄNTAN, för jag tycker att jag HAR FÅTT mer än förväntat...
Så VEM VET...??! En vacker dag när jag öppnar brevlådan, så kanske
den där miljonen ligger där som "ett brev på posten"... Hihi!!)
För att citera lite av det som sägs i filmklippet "Creation is ALWAYS happening, it's an ONGOING PROCESS...
It's working AS MUCH AS you're thinking... You don't press PAUS, you don't press STOP.
It's FOREVER AN ACTION... Just as your thoughts are... YOU are the masterpiece of your own life..."
(Bilden är länkad)
Eller för att säga det kortfattat på ren svenska...
Varför inte se MÖJLIGHETERNA istället för OMÖJLIGHETERNA??
Vill du läsa mer om The Law of Attraction efter att du sett klippet, klicka på bilden.
(TACK ANNA för länken...)
Hoppas ni orkar titta, för det är TÄNKVÄRT...
Allt om inget & inget om allt...
...vilket gör mej lite sentimental och får mej att längta "hem" till USA och Keylargo, Fla...
Varför?? Jo, för under flera år så var det, för mej, så att en lite halvsjabbig
(låt oss kalla det SHABBY CHIC, så låter det snajsigare... *fniss*)
"good ol' fashioned diner" hörde ihop med 25-centare (dvs quarters), smutsiga kläder och
en dag på den "laundromat", eftersom dessa två låg vägg i vägg...
Medans man väntade på att nästa maskin skulle bli klar, så tog man en kopp kaffe
(eller om det kändes lite extra tråkigt att tvätta, så blev det en öl, i stället... hihi)
samtidigt som man fördrev tiden med att lyssna på allt lokalt skvaller som
avhandlades bland stammisarna vid bardisken...
(KLICKA PÅ BILDEN om du vill veta mer om KEYLARGO)
När tvätten sedan var snyggt och prydligt vikt och nerstoppad i tvättkorgen,
så använde man ytterligare en quarter för att ringa en så'n här...
(NEJ, jag ljuger inte... Taxibolaget hette FAKTISKT så... *L*
...och dom nyttjades även vid veckohandling... Hihi!!)
Hoppas ni får en bra dag!! Nu ska jag ut och plantera pelargoner... :)
Mitt sätt att tänka...
Och det är det faktum att det nog verkar ibland som att jag är pigg och glad för det mesta...
MEN DET ÄR JAG INTE!! (hihi)
Se själva... :)
Jag är butter, hängig och allmänt trött som många andra, men jag tänker på ett lite bakvänt sätt...
I stället för att STRAFFA mej själv genom att säga att ÅH, SÅ TRÖTT OCH SLITEN jag är,
så TILLÅTER jag mej själv att vara just TRÖTT & SLITEN genom att tänka:
"Jaha, ja... Nu är jag trött idag igen..."
Jag FÖRNEKAR INTE att jag är det, utan ACCEPTERAR DET JAG INTE KAN FÖRÄNDRA och
vill jag förändra det faktum att jag är trött, ja då får jag "hitta modet" att sova... :)
(Ni som nu tycker att det jag skriver låter HELKNASIGT, kika in HÄR så förstår ni varför jag skriver som jag gör)
Jag analyserar inte VARFÖR jag är helt utmattad utan känner bara efter ATT jag är det
eftersom det är det som är det väsentliga i problemet...
Och när jag konstaterat detta faktum, så frågar jag mej själv: VAD VILL DU, ANNA??
VILL du vara TRÖTT eller VILL du vara PIGG...??
Det lustiga är att genom att göra just detta...
Genom att TILLÅTA mej själv att, av olika naturliga anledningar,
FÅ VARA trött, så blir jag lite piggare och gladare...
(Helskumt, jo jag vet... Men VARFÖR det funkar behöver jag inte spekulera i,
utan jag accepterar liksom bara det faktum att det är så...)
KOGNITIVT, sa Bill... KOGNITIVT var ordet, sa Bull... :)
Nu ska jag ta med min krasslige lille kotte och nödiga hund ut på promenad i solskenet!!
Tjingeling och vi hörs!
Bara regn hos mej...
För "inne hos mej" så är allt OK!
Som jag skrev i mitt inlägg, så tycker jag inte om att älta och det går snabbare och snabbare
för mej att få rätsida på saker och ting uppe på hjärnkontoret,
för jag har ju verktygen och jag VET vad jag ska göra... ;)
Jag snackade lite snabbt med "min" Berit idag och även om hon inte säger så mycket,
utan mest "bara" lyssnar, relaterar till annat och säger emot lite då och då,
så är det något hon gör som är ovärderligt... HON HÖR!!
Tack för att du finns!!
Jag tänker låta GENE KELLY få avlsuta med sin syn på regnet... :)
(Den här är till Er Alla, men lite si så där extra till dej, MARIE... Hihi!!)
Ha en bra kväll!!
This is MY confession...
Nu är jag ROSENRASANDE!!
Anledningen till min ilska är AFTONBLADETS artikelserie om kvinnor
som blivit mördade, eller dräpta av sina män...
Eller ja, det är inte artikelserien som gjort mej skogstokig, utan det är följande kommentarer
som finns att läsa där, som fått mej att frusta som en tjur framför ett rött skynke!!
En oerhört tragisk händelse. Jag kallar det inte ens mord utan dödande av barmhärtighet.
Polismästare Benny Ericsson om ett fall där en kvinna i 80-årsåldern
dödats i Kårböle.
Det här handlar ofta om missriktad omtanke.
Tage Sohl, chef för våldsroteln, om en man som dödat sin fru efter att han
fått besked om prostatacancer.
Juridiskt sett är det kanske mord, men de här utredningarna läggs oftast ner ganska omgående.
Det här är mycket vanligare än många tror.
Lars Johansson, chef på länskriminalen i Skövde, om en äldre man som
skjutit sin fru som var gammal och sjuk.
ORIANA DINES, 43
Död 9 april 2000
Hon flyttade från Rumänien med sin son Orian 1992, för att han skulle få bättre stöd för sitt funktionshinder.
I Sverige träffade hon en ny man. Sambon misstänkte att hon var otrogen och han kände sig förföljd av andra människor. Den 2 februari försökte han strypa henne. När polisen kom till platsen levde hon fortfarande, men hon vaknade aldrig.
ANNA-LISA JOHANSSON, 65
Dödad 17 augusti 2000
Hon bodde i Karlshamn och trivdes med att vara särbo. I juli skrevs särbon ut från ett behandlingshem.
Kort därpå blev hon arg när han hade fått ett återfall. Mannen nekar till att ha strypt Anna-Lisa.
JENNIFER ANDERSSON, 18
Dödad 20 juni 2001
Hon hade ett smittande skratt och tränade karate i Gustavsberg söder om Stockholm.
Hade tagit en bronsmedalj vid junior-VM. Hennes tränare var dubbelt så gammal.
Att de hade haft en närmare relation var ingenting hon berättade för sin familj.
Det tog nästan fyra minuter att strypa Jennifer, enligt rättsläkaren.
GUNILLA ANDRÉN, 57
Dödad 23 juni 2001
I hela sitt liv hade hon omgett sig med husdjur, allra helst katter.
Hennes döttrar växte upp med pappa. Gunilla bodde med sin nya sambo sedan några år.
Vänner och grannar såg blåmärkena och hörde skriken. Men det viftades bort som fyllebråk.
Till slut misshandlade han henne till döds genom slag och sparkar och genom att hoppa på henne.
Det här är bara några exempel från AFTONBLADETS lista över dom 153 kvinnor
som under 2000-talet blivit dödade av en man som stod dom nära...
Saken är den att jag KUNDE ha varit en av dom där 153 kvinnorna...
På ett sätt är jag det, men skillnaden är den att jag överlevde.
Jag är en av dom som fortfarande KAN berätta...
Och det är precis det jag bestämt mej för att göra.
Något som absolut inte varit självklart och definitivt inte enkelt.
Snarare tvärtom... Jag ville, till en början, inte berätta i detalj om vad som hände mej,
för att jag var av den åsikten att det skulle kunna tolkas som att jag ville "hänga ut någon" och
min personliga uppfattning är den att man inte MÅSTE veta alla detaljer för att kunna ha förståelse...
Men så tänkte jag ett tag till och när jag läste om handlingarna dessa kvinnor blivit utsatta för,
både av sina män och av polisen, så bestämde jag mej.
Jag insåg att för mej så betydde att inte berätta detsamma som att "glömma bort" (förneka)
som att själv trivialisera mina egna, och på något sätt även andra kvinnors, upplevelser.
Det skulle dessutom, indirekt, också vara som att blunda för Giovanni's och
alla andra barns erfarenheter som dom borde fått vara utan.
(Detta oavsett om dom fortfarande är barn eller nu hunnit bli vuxna...)
På något sätt skulle att INTE berätta vara som att säga till mej själv att jag BORDE
fortsätta skämmas och känna skuld... Därför har orsaken till att jag väljer att berätta inget att göra med
att jag vill göra någon medvetet illa eller för att jag vill hämnas...
Jag har, sedan den 25 november 2007, fått min upprättelse och jag har gått vidare med mitt liv,
men istället för att göra det genom att hämnas eller lägga skulden på någon annan,
i stället för att "älta" (hatar verkligen det ordet), känna bitterhet, hat, skam och skuld,
så har jag valt att gå vidare genom att FÖRSTÅ och FÖRLÅTA...
Och tro mej, jag har SÖRJT att mina drömmar och förhoppningar gick käpprätt åt helvete...
Jag vill också tillägga att jag, under mitt förhållande, inte tyckte särskilt bra om den person
som jag "förvandlades" till (det var ungefär som grodan som blir en prins, fast tvärtom...)
men eftersom jag SJÄLV, flera gånger, gjorde valet att stanna i detta förhållande,
så bestämde jag mej, till slut, för att SJÄLV göra något åt saken.
(Jag skriver SJÄLV och inte ENSAM för dom orden har två helt olika betydelser för mej...)
Med andra ord, så bestämde jag mej för att ta ansvar för mej och mitt och
jag lät andra ta ansvar för sej och sitt. Det var inget som hände över en natt, utan jag har lagt ner
mycket "blod, svett och tårar" på att ta mej dit jag är idag och jag är otroligt tacksam
för all den hjälp jag fick under resans gång och enormt stolt över mej själv,
för att jag vågade ta en ORDENTLIG titt på mej själv i spegeln...
Min fd sambo är ingen elak människa... Precis som elaka människor kan göra snälla saker,
så kan en snäll människa göra elaka saker... Vilket av det är värst tycker ni?
När vi nu ändå är igång med att jämföra, så har jag en liten fundering...
Blir en elak handling mindre elak om den utförs av snäll människa,
eller blir den mer elak bara för att den utförs av någon som är elak?
Eller tvärtom, är en god handling mer värd om den utförs av en snäll människa, än av en elak?
Och vem är det som bestämmer vem som är snäll och vem som är elak?
Tro nu INTE att jag på något sätt rättfärdigar, eller urskuldar det mitt x gjorde, för den HANDLINGEN
han utsatte mej för VAR BÅDE FEL OCH ELAK. Det jag gör, genom att ställa ovanstående frågor,
är att reflektera över varför det ska vara nödvändigt att göra precis det som polismännen gör...
Att dom, utifrån sina egna värderingar, med sina kommentarer, "rankar" vilka kvinnor (läs människor)
som är mer eller mindre värda att "ödsla krut på" och DET är i MINA ÖGON en hemsk handling
och jag struntar BLANKT i om poliserna som yttrat dessa kommentarer i grund och botten är genomgoda,
eftersom dom visar en brist på empati och förståelse som jag tycker borde vara straffbar...
När dom väljer att yttra sin åsikt så är deras HANDLING inte mycket bättre än det männen gjorde
mot sina flickvänner, fruar, sambos osv när dom utsatte dom för våld, eftersom åsikten i sej,
även om den inte är direkt livshotande, åtminstone är minst lika kränkande...
På ett sätt är jag glad för kvinnorna dom kommenterar, eftersom dom slapp att höra dessa
polisers uttalanden, men jag blir samtidigt ledsen för dom anhöriga som ska behöva läsa dom...
Jag har liknande upplevelser och den oförståelse dessa "lagens väktare" kan
visa upp är för mej obegriplig, eftersom dom ju ska vara "the good guys"...
Men som jag alltid sagt: Skitstövlar finns det I ALLA LÄGER...
En del av er kanske tänker tanken att jag valt att gå in på detaljer om mej och mitt
för att få fler besökare på bloggen... Och till er vill jag säga: Ja, varför inte...?
Om det nu skulle bli så, varför skulle det vara så fel om någon som behöver får läsa det här?
Kanske hjälper mina ord någon att ta steget ut ur ett destruktivt förhållande
innan det är försent, kanske inte... Kanske får mitt val att dela med mej av mina upplevelser
någon att agera och hjälpa någon annan, som befinner sej mitt i en extremt kaotisk vardag.
Kanske kan valet att skriva om mej och mitt hjälpa någon att inse, att det dom varit med om inte,
på något sätt, är trivialt och skamligt och på så vis komma ur en ond cirkel av bitterhet,
skam, skuld och besvikelse över att allt inte blev som det "borde" ha blivit...
Kanske, och jag skriver KANSKE, kan mina ord hjälpa någon en bit på vägen att ta vara på sej och sitt...
Någon sa till mej för snart ett och ett halvt år sedan:
"Anna, jag är inte intresserad av VAD DOM GJORDE...
Jag är intresserad av DEJ och vad DU GJORDE och av vad DU GÖR..."
(Fundera över dom orden en stund...)
Lika lite som att mitt motiv till att, öppet och ärligt, dela med mej av mina upplevelser skulle ha något med
hämndlystnad att göra, så skriver jag inte heller för att få sympatier, eftersom jag INTE tycker synd
om varken mej själv, eller min fd sambo. Däremot så har jag en önskan om att kunna skapa förståelse.
Inte bara för mej och mitt, utan framför allt för varandra och att någon, förhoppningsvis,
ska kunna få nya insikter om, och förstå, sej själv bättre...
En del av er kommer att förstå vad jag menar, en del inte och en del kommer,
med största sannolikhet, att missförstå det jag försöker säga....
Men vet ni..??
För mej spelar det ingen roll... För det här är MIN historia.
För MEJ finns det INGET trivialt i det som hände mej den där natten,
eller i insikten om att min son hade kunnat vara utan mamma...
Utifrån där jag står, så går insikten jag har, om att jag hade tur som överlevde, inte att bedöma
med en siffra på en "rankingskala" och om ni frågar Giovanni, även om han, för det mesta,
tycker att hans morsan kan vara en riktig "pain in the butt", så ska ni se att han nog,
för en gångs skull, håller med sin mamma...
När jag läser kommentarer på olika sidor på nätet, lyssnar till vad andra människor säger
och tittar på hur dom beteer sej så kan jag inte låta bli att undra:
Vad är det som gör att vi har ett behov av att bedöma och klassificera ANDRAS
UPPLEVELSER utifrån VÅRA EGNA värderingar, åsikter och erfarenheter,
oavsett VAD det gäller, oavsett om dessa upplevelser är katastrofala eller "bara"
"vardagligt kaotiska" och oavsett om dom är positiva eller negativa?
Om vi ska ranka det som kvinnorna AFTONBLADET skriver om fick uppleva,
så måste vi ju, i rättvisans namn, dessutom gå in på VAD och VILKEN handling som är värst...
Är det att bli skjuten, knivhuggen eller strypt till döds?
Eller är det värre om dom blivit utsatta för mer än en av dessa handlingar?
Vi måste i så fall också fråga oss vad som är bättre, att vara död eller levande?
Hade det "gett mej pluspoäng" om jag HADE mist livet?
Eller för att se andra sidan på myntet, är jag "bättre" än "dom där" kvinnorna för att jag inte dog?
Det jag undrar är: SPELAR DET NÅGON ROLL??!!
(För ni hör säkert själva HUR DUMT det låter...)
Jag har aldrig sett mej själv som ett "offer", men genom att ta beslutet att jobba med mej själv,
så bestämde jag mej också, omedvetet, för att inte riskera att bli en siffra i statistiken.
Ibland känns detta beslut som att jag "sålt min själ till djävulen" (kolla gärna in på den här länken),
men för det mesta har det helt klart varit värt besväret och jag inser att jag egentligen
(som den obstinata människa jag är) faktiskt gjort precis tvärtom.
Jag hämtade hem mej och min själ från en "långsemester" på "varmare breddgrader"...
Anna, snart 38
Vaknade upp och fattade grejen 25 november 2007
(Hallandsposten januari 2008)
En 32-årig man har åtalats för grov kvinnofridskränkning.
Under narkotikarus misshandlade han sin flickvän hemma i hennes bostad.
Mannen och kvinnan har levt i ett stormigt förhållande i flera år.
De har tidigare varit sambor, men på senare tid har de träffats mera sporadiskt.
En orsak är att 32-åringens narkotikamissbruk accelererat.
Vid förhör framgår det att mannnen vid upprepade tillfällen misshandlat kvinnan.
I samband med att paret besökte en festlokal 2004 blev de osams och mannen ska då ha
slagit och sparkat henne medan hon låg på marken.
Misshandeln fortsatte när de kom till den gemensamma bostaden.
Kvinnan har berättat hur hon vid ett flertal tillfällen mellan 2004 och 2007 fått ta emot örfilar,
blivit knuffad och slagen. Vid ett tillfälle ska mannen ha slagit med handlovarna mot båda hennes öron,
vilket resulterade i att den ena trumhinnan sprack. Misshandeln kulminerade natten den 25 november 2007
då 32-åringen kom hem till kvinnans bostad. Vid tillfället var han påverkad av amfetamin och sömnmedel.
Kvinnan tyckte att det fick vara nog med hans knarkande och ville att han skulle packa sina saker och gå.
32-åringen ska då ha utdelat ett stort antal knytnävsslag med båda händerna mot hennes kropp.
Våldet fortsatte med att han tog strupgrepp med armvecket mot hennes hals och
tryckte ner hennes huvud mot sängen med sitt knä.
I förhör har kvinnan uppgett att hon den här gången kände att hon inte fick någon kontakt med mannen.
Hon beskriver hans blick som att "det inte fanns någon människa där innanför".
Enligt kvinnan upphörde misshandeln helt plötsligt: "Det var som att stänga av en knapp".
Mannen har varken kunnat erkänna eller förneka brott. Han säger att han inte minns händelsen.
Däremot har han erkänt tidigare fall av misshandel mot kvinnan.
Kvinnans målsägarbiträde påpekade att kvinnan agerat på ett
närmast unikt sätt i samband med rättegången.
"Att hon inte ställt något enskilt anspråk på den åtalade är mycket ovanligt.
Det visar tydligt att det för henne inte handlar om pengar", sade kvinnans advokat
och han betecknade hela historien som djupt tragisk.
Jag vill avsluta med att säga att det inte blir några fler inlägg idag...
Det satt långt inne att skriva den här texten och även om jag tänkte igenom allt noga
innan jag valde att lägga ut det på bloggen, så behöver jag ändå ta lite tid
för mej själv att begrunda att jag tog steget...
KRAM PÅ ER ALLA & VÄL MÖTT I TEXTEN!!
/Anna
...vän eller anhörig till en kvinna som misshandlas:
Kvinnofridslinjen
Telefon: 020-505050, http://www.kvinnofridslinjen.se/
Här kan du få råd om hur du ska agera om du är orolig för din vän/anhörig.
Kvinnofridslinjen
Telefon: 020-505050, http://www.kvinnofridslinjen.se/
Nationell stödtelefon för dig som upplevt hot och våld.
Öppen dygnet runt årets alla dagar.
Att ringa till Kvinnofridslinjen är gratis och det syns inte på telefonräkningen.
Här svarar socionomer eller sjuksköterskor med erfarenhet av att möta människor i kris.
Om Jantelagen ersattes av dom 12 stegen...
Jag hittade ett litet citat när jag letade bilder som jag tycker sammanfattar och binder ihop det hela...
Så om du inte orkar läsa allt, så kan du sluta här... :)
Om du nu ändå väljer att fortsätta läsa, så vill jag upplysa om att det här är ett inlägg i repris, för jag tror
FORTFARANDE inte att det är någon som bläddrar sej flera månader tillbaka i ett bloggarkiv
(förutom jag då, när jag febrilt letar efter mina egna "tankar" och "funderingar"...)
Jag har vid ett flertal tillfällen påstått att jag är en "antijantelagare" och det här är MITT SÄTT
att se på saker och ting och (och tro det eller ej, min kropp gör faktiskt som munnen säger
och det är när jag glömmer av mej ibland, pga gamla väl invanda beteenden,
som jag tar ett steg tillbaka och kikar lite kritiskt på mej själv...)
Om du vill kommentera eller ställa frågor, så är du mer än välkommen att göra detta.
Läs gärna "YIN YANG & SUPERHJÄLTAR" och "EPIPHANY" om du vill och hinner,
eftersom dom båda två, på något sätt, hör ihop med det jag skriver om här nedanför.
Jag vill dessutom passa på att komma med en MOTION om att vi bör göra en
oskriven nationell LAGÄNDRING, med tanke på folkhälsan... ;)
Att vi helt enkelt byter ut JANTELAGEN mot DOM 12 STEGEN.
(Fasen, jag kanske skulle bli politiker när allt kommer omkring...)
Jag har även i detta inlägg valt att använda superhjältar...
Anledningen till detta är som jag tidigare sagt, för att jag tycker dom är en bra liknelse...
För att dom allra flesta superheros kämpar med att acceptera sina onda och goda sidor
och för mej personifierar dom ett slags yin yang...
(Ja, och så var det ju det där med att en del HELLRE tittar på bilderna... Hehe!!)
Bilderna är länkade om du vill läsa mer om hur det kommer sej att jag tycker så,
för det är inte heller någon slump att jag valt bilder från THE INFINITY WAR och
ADAM WARLOCK och hans alter egon MAGUS och THE GODDESS... :)
OK, HERE WE GO...!!!
Jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man
inte får sticka upp och tro att man är bättre än andra på något sätt.
Jantelagen kopplas ofta till den Skandinaviska kulturen,
särskilt tidigare, då dom flesta bodde på landsbygden och i mindre städer
och när kontakten med omvärlden var mindre, vilket i sin tur gav
mindre utrymme till förändringar.
Dock finns motsvarande fenomen på många andra platser i världen.
Observera hur denna "lag" (eller synsätt)
säger till oss vad vi SKA och BORDE göra...
JANTELAGEN
Du skall inte tro att du är något.
Du skall inte tro att du är lika god som vi.
Du skall inte tro att du är klokare än vi.
Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
Du skall inte tro att du vet mer än vi.
Du skall inte tro att du är förmer än vi.
Du skall inte tro att du duger till något.
Du skall inte skratta åt oss.
Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
Du skall inte tro att du kan lära oss något.
OCH HÖR SEN!!!
Även om dom TOLV STEGEN ursprungligen utvecklades av alkoholister, för alkoholister,
även om det i ett 12-stegsprogram pratas mycket om Gud och en kristen tro,
så har jag full respekt för dessa tolv "verktyg", eftersom dom inte på något sätt
försöker tala om för någon HUR eller ATT dom ska göra på ett visst sätt utan, helt och hållet,
låter det vara upp till var och en att själv bestämma vad man VILL göra.
Jag tycker inte heller att man måste vara beroende AV något för att tillämpa detta koncept,
utan att vem som helst skulle kunna använda sej av det, just för att stegen funkar vid
varje tänkbar vardaglig situation, mer eller mindre allvarlig..
Prova själva får Ni se.. :)
Jag tycker inte alls att det är konstigt att 12-stegsprogrammet bygger på ett kristet synsätt,
eftersom det är utvecklat i USA, där Gud funkar som en slags "trygghet" i ett samhälle
där den vanlige "Svensson", eller "Smith", inte har samma hjälp och stöd från samhället
som oss skattebetalande "Sverige-Svensson's"...
Gnäll på våra höga skatter och jobbiga myndigheter om Ni vill,
men jag väljer att se dom som en försäkring och förmån, eftersom jag på nära håll
upplevt hur det är att vara tvungen att utnyttja den "försäkringspremie" jag betalat till staten...
Som jag ser det så är egentligen dom 12 stegen, rent j**la bondförnuft, men ändå så svåra
att ta till sej pga av... Ja just det... Ovanstående Jantelag... :.)
DOM TOLV STEGEN
(Det som står inom parantes är en mer vardaglig och enklare version
av vad varje steg betyder. Den är hämtad från en medberoende anhörigs blogg
och är en tolkning hon hört vid en föreläsning på ett behandlingshem)
1. Vi erkände att vi var maktlösa inför oss själva - inför den "vi blivit" och att våra liv hade blivit ohanterliga.
(Så länge JAG lever så här går allting åt helvete)
2. Vi kom till tro att en kraft, större än vi själva, kunde hjälpa oss att återfå vårt förstånd.
(JAG måste hitta något som betyder mer FÖR MEJ)
3. Vi beslöt att lägga vår vilja och vårt liv i händerna på en Högre Makt, utifrån hur vi själva uppfattade den.
(JAG kan välja att göra annat - det finns valmöjligheter)
4. Vi företog en genomgripande och oförskräckt moralisk självrannsakan.
(Vilka är MINA bra och dåliga sidor? Hur kan JAG utveckla de bra och förändra de dåliga)?
5. Vi erkände inför en högre makt, oss själva och en medmänniska alla våra fel och brister och innebörden av dem.
(JAG har fattat det här och ska ge järnet)!!
6.Vi var helt och hållet beredda att låta en Högre Makt avlägsna alla dessa karaktärsfel.
(JAG jobbar stenhårt på en förändring)
7. Vi bad ödmjukt om tillåtelse att avlägsna våra brister.
(Lite ödmjukhet inför MEJ SJÄLV och ANDRA kanske inte skadar)
8. Vi gjorde upp en förteckning över alla de personer vi hade gjort illa och var beredda att gottgöra dem alla.
(Fy fan vad många JAG gjort illa, det kanske är dags att göra något åt det?! Om nu någon säger att dom aldrig gjort någon illa är dom sannerligen "i Skaparens ögon helt perfekt" och en martyr... Kruxet är att komma på NÄR JAG gjort fel eller inte...)
9. Vi gottgjorde alla dessa människor, så långt det var oss möjligt, utan att skada dem eller andra.
(Skönt att kunna vara ärlig mot BÅDE mej själv och omgivningen och på samma gång möta den på ett nytt sätt)
10. Vi fortsatte vår självrannsakan och erkände genast när vi hade fel.
(Det här borde JAG också göra något åt. Det är inte så svårt att erkänna om JAG har fel...)
11. Vi sökte genom bön och meditation fördjupa vår medvetna kontakt med en högre makt - varvid vi endast bad om insikt om dess vilja med oss och styrka att utföra den
(Ta dig inte vatten över huvudet. Ta det lugnt och försök få kontakt med dej själv och verkligheten.
Ge dej själv tid att se över situationen och acceptera det du inte kan förändra och förändra det du kan)
12. När vi, som ett resultat av dessa steg, själva hade haft ett inre uppvaknande försökte vi föra detta budskap vidare till andra och tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter.
(Jag kan ge dig ett och annat tips på vägen om hur du ska komma ur DITT helvete och dessutom har jag själv äntligen börjat hitta bättre vägar för att kunna hantera tillvaron.
VITA BANDET KAMPANJEN & ORGANISATIONEN FÅGEL FENIX
för ett par dagar sedan och den berör ett ämne som varit på tapeten den senaste tiden och
som jag tycker är för allvarligt för att ignoreras, men som ofta "trivialiseras" pga av att det är
"så vanligt förekommande" och som dessutom pågår "innanför hemmets fyra väggar"
och på något vis ses på som en slags "familjeangelägenhet" och pga detta är något som man
som utomstående "inte ska lägga sej i", som något man inte "har med att göra"...
(Jo visst, LIVE YOU MUST AND LET TO LIVE, men det finns ju gränser...!!)
(BILDEN ÄR LÄNKAD)
Kvinnorna i artikeln var i högsta grad offer, men dom var inga mähän och inte heller några idioter,
utan dom var precis som vem som helst... Dom var som du eller jag, som någon av dina kvinnliga släktingar, arbetskamrater eller som grannen... Ingen av kvinnorna i artikeln finns längre, för att dom valde att stanna
hos/med en man dom kanske inte alltid litade på, men som dom av olika anledningar, älskade...
HUR kan man älska en man som slår en (??) finns det säkert någon som tänker nu...
Ja, det kan tyckas OBEGRIPLIGT, men mitt sätt att se på det är att om man vill hjälpa någon ovillkorligt,
så är det INTE upp till oss att spekulera i VARFÖR dom gjorde det eller OM dom gjorde det eller inte...??
(För då måste vi ju, i rättvisans namn, också ställa oss själva frågan VARFÖR männen slår...??
Och på den punkten är vi nog alla eniga om att det inte har NÅGOT med kvinnans beteende att göra ...)
Som jag ser det, så har vi inte rättigheten att spekulera i VARFÖR, om vi vill hjälpa, utan vi
har istället skyldigheten att, även om vi inte förstår, VÄLJA ATT ACCEPTERA att det var något
dom gjorde, utan att lägga våra egna värderingar och åsikter bakom,
utan att yttra vad VI ANSER ska vara rätt eller fel...
I mina ögon så förolämpar vi dessa kvinnor och deras intelligens genom att säga/tänka
att dom "borde vetat bättre" och att dom "skulle gjort något åt saken tidigare",
för DEN INSIKTEN (och åsikten) var nog något som dom var YTTERST MEDVETNA om själva...
(BILDEN ÄR LÄNKAD)
Det jag reagerar över när jag läser en del kommentarer är att det är "så självklart" att man skulle hjälpa
och/eller gå till polisen... Jag förstår att det är något dom allra flesta TROR att dom skulle göra, för att det är
moraliskt korrekt och för att det I TANKEN är FULLKOMLIGT SOLKLART att det är något man skulle göra...
Nu vill jag ställa frågan... Är det verkligen det?? Är det så solklart självklart??
Sanningen är troligtvis den att flera, om inte alla av kvinnorna i artikeln säkerligen bett om hjälp,
både från vänner, familj och från samhället, men kanske inte på ett sån't sätt som andra förstod...
Det är mycket möjligt att dom gjort det på ett sätt som, i andras ögon, kan ses som väldigt motsägelsefullt...
Var medveten om att ett rop på hjälp inte behöver innebära att någon bönar och ber, utan tvärtom
slår ifrån sej med näbbar och klor pga rädslan för vad som kan hända och pga skammen det innebär
att "ligga någon till last"... Ett rop på hjälp kan mer än ofta ta sej uttryck i ilska och aggressivitet (en inte helt
ovanlig reaktion för en kropp som utsatts för psykisk och fysisk misshandel och stress under en längre tid)
och handen på hjärtat, HUR MÅNGA VILL HJÄLPA EN ARG PERSON...??
Det vi "ser" när vi läser artikeln är "slutet på historien", men vi får inte veta något om vad
som hände INNAN det gick så långt som det gick... Dvs käpprakt åt...
Jag tror att om kvinnorna vi läser om hade haft möjligheten att få berätta sin historia,
så hade vi nog om vi jämförde deras berättelser (förutsatt att vi tagit oss tiden
att inte bara LYSSNA, utan också verkligen HÖRA) upptäckt att deras upplevelser och erfarenheter,
gällande detaljer och händelser, skiljt sej från fall till fall, och dom hade säkert varit
väldigt olika varandra, men att det i alla fallen hade funnits en eller flera gemensamma nämnare...
Kvinnorna i artikeln är döda nu, men du som verkligen VILL HJÄLPA, kom ihåg att SE dej omkring
med ÖPPNA ÖGON, för du har med största sannolikhet någon som dom i din närhet...
Det är särskilt en kommentar som jag reagerat över och det är den här:
(Och jag tänker låta vem som yttrat den vara osagt, för den är på intet sätt unik...)
"Jag skulle självklart ringt till polisen. Något annat alternativ finns inte.
Synd bara att det framställs som om just mäns våld mot kvinnor är något man ska
bry sig extra mycket om, något som är extra anmärkningsvärt.
Det är ju trots allt rätt många kompisar som blir mördade av sina kompisar,
och män som mördas av sina fruar eller exfruar...
För att inte tala om barn som dödas av sina föräldrar."
Jag tänker, för tillfället, INTE yttra vad jag tycker om ovanstående kommentar, utan jag låter er
få reflektera över den en stund och det skulle vara jätteintressant att få veta vad ni tycker...??
(BILDEN ÄR LÄNKAD)
Väl mött i texten!!
/Anna
Been there, done that...
Efter det som hände mej den 25 november 2007, så drabbades jag av
POSTTRAUMATISK STRESSYNDROM. Något som jag först inte insåg, eftersom jag hade
fullt upp med att "bita ihop" och "ta hand om situationen"...
Visst sa någon läkare till mej att det var på det viset, men jag "hade inte tid" att lyssna...
Dessutom så blev det inte heller (vilket man hade kunnat hoppats och tro) lugnt efter rättegången,
utan jag fick stå ut med påhopp av olika slag från min fd sambos familj, för att dom tyckte sej ha
rätten att hämnas på mej för det dom ansåg JAG HADE GJORT, genom att jag anmälde mitt x till polisen...
Till saken hör också, att min anmälan, som dom flesta av er säkert redan förstår,
inte hade NÅGOT ATT GÖRA med hämnd, utan jag såg det som en nödvändighet att säga stopp
innan NÅGON blev skadad på ett sätt som skulle vara oåterkalleligt...
Allt detta, resulterade till slut, i ett regelrätt nervsammanbrott, och jag insåg då
att det var dags att ta en paus (ta ett steg tillbaka) och göra något åt saken...
Jag lever, fortfarande idag, med en del symptom, men jag har blivit bättre på att känna igen dom...
Ett av dom är att jag (även om det inte alltid märks) är, om inte konflikträdd, så åtminstone
ytterst konfliktkänslig vilket innebär att om jag inte får tid att tänka igenom en konflikt, liten eller stor,
så blir jag, utifrån vad det gäller, mer eller mindre stressad och virrig... :)
Detta visar sej bl a genom att jag pratar i 140 km/timme och det jag försöker få sagt blir
väldigt osammanhängande och ostrukturerat (och säkert i vissa fall obegripligt...)
Detta är också EN bidragande orsak till att jag valde att sätta mej ner och skriva,
eftersom jag då kan sortera det jag verkligen tycker, tänker och känner
och att jag får göra detta i LUGN och RO...
Som jag tidigare skrivit, så tycker jag att det är intressant HUR OLIKA människor reagerar
även om dom egentligen har råkat ut för ett och samma tillstånd...
Här kommer en beskrivning av POSTTRAUMATISKT STRESSYNDROM och vilka SYMPTOM det kan ge.
(Tänk sedan tanken att en person med ÅNGESTSYNDROM dessutom utsätts för
POSTTRAUMATISK STRESS, pga av en eller flera traumatiska händelser...
Föreställ er vilka svårigheter en så'n person har att hantera ovanstående symptom,
utifrån att dom redan har ett syndrom som innebär att dom reagerar starkare än andra
på saker som händer och sker i kroppen och på yttre händelser...)
UPPKOMST AV PTSD
Ångesten har utlösts av en specifik och mycket skrämmande händelse, trauma,
och personens krisreaktion har sålunda inte hävts på ett naturligt sätt, utan "dröjer kvar"
i form av en mängd obehagliga och plågsamma symptom. Den som drabbas av PTSD kan
till exempel ha genomlevt ett krig, suttit i koncentrationsläger, blivit utsatt för tortyr,
våldtäkt eller misshandel, varit med om en svår olycka eller blivit rånad.
Det är förmodligen så att vi människor har en större eller mindre ärftlig benägenhet
att utveckla posttraumatiskt stressyndrom. Dessutom har vi lättare att hantera ett trauma
om vi redan direkt efter den traumatiska händelsen får ett bra stöd från vår omgivning
och kanske också någon form av professionell behandling.
BEHANDLING AV PTSD
Vad det gäller behandling används i allmänhet terapi i kombination med
antidepressiva läkemedel. KOGNITIV BETEENDETERAPI i synnerhet har på senare år
visat sig vara en mycket framgångsrik behandlingsmetod. Om terapi kombineras med läkemedel,
främst antidepressiva av SSRI-typ lindras symptomen ytterligare.
Behandlingen kan pågå från ett par månader upp till flera år. De flesta upplever en förbättring
även om många aldrig blir återställda. Det är mycket viktigt att man i vården är uppmärksam
på risken för utveckling av PTSD efter olyckor och andra traumatiska upplevelser hos patienter,
så att den drabbade kan få en lämplig behandling så snabbt och effektivt som möjligt.
Så till sist... Det här är MITT SÄTT att se på saken...
För mej handlar inte ett tillfrisknande från någon sjukdom eller något beroende,
där man väljer att rehabilitera sej med KOGNITIV BETEENDETERAPI, om viljestyrka...
Tvärtom!! Viljestyrkan kan ofta "sätta käppar i hjulet" för ett tillfrisknande, eftersom viljestyrka
och kontrollbehov för mej går hand i hand och är det NÅGOT en person med ångest har,
så är det ett behov av att inte tappa kontrollen, man är beroende av att, på olika sätt, ha "koll på läget"...
För mej handlar KOGNITIV BETEENDETERAPI i stället om att släppa kontrollen genom att sänka garden och
erkänna, framför allt, för sej själv att man förlorat kontrollen pga en sjukdom man har.
Att man, i stället för att prata om vad alla andra gör, börja fråga sej själv: VAD GÖR JAG och VAD VILL JAG??
Och jag "lever faktiskt som jag lär" av den enkla anledningen att JAG VILL.
Jag lyssnar inte bara när jag ställer mej själv dom där frågorna, utan jag hör vad det är jag säger till mej själv,
jag känner efter VAD det är jag "säger", en funktion som på något sätt slutar fungera
när man befinner sej i en oerhört kaotisk situation...
För att återigen citera SINNESROBÖNEN:
"Ge mej sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra"
(Dvs inse att man har en sjukdom som ställer till det för en, hela tiden...)
"Mod att förändra det jag kan"
(Genom att acceptera sjukdomen och att den går att bota/leva med om man VILL)
"Varje ny tanke startar alltid hos en ensam"
(Dvs om man VILL ha förändringar, så får man börja med sej själv och inse att man INTE KAN förändra andra).
Jag vet att en del kan reagera mot 12-stegsprogrammets "skam-skuld"koncept,
men för mej handlar det inte om att känna sej skyldig eller skämmas, utan jag tror att det är
en nödvändighet att titta närmare på sej sjäv och på vilket sätt JAG SJÄLV är delaktig i MITT EGET LIV...
För mej så bygger KOGNITIV BETEENDETERAPI på TANKENS KRAFT och INTE viljans...
Att använda sej av denna metod kan vara oerhört förvirrande och energikrävande och ibland
så är det NÖDVÄNDIGT att ta ett steg tillbaka för att utvärdera situationen,
men jag kan inget annat säga än att jag än så länge inte ångrat mej och att jag fortfarande tycker
att det varit och är "värt besväret"... Naturligtvis har jag ibland "skov" av sjukdomen, eller kanske
är "återfall" ett bättre ord, men genom att lära mej det här "sättet" så fick jag ro i själen,
dvs jag gjorde SLUT PÅ MITT INRE KAOS genom att sätta mej in i och förstå mej på MITT problem.
På samma sätt som det går att se på ett beroende eller ångest som en sjukdom,
så kan ordet terapi bytas ut mot ordet medicin... Då blir det ju istället kognitiv beteendeMEDICIN,
och det kanske kan vara lättare att greppa... För precis som att en progressiv sjukdoms
symptom återkommer om man slutar medicinera, så återkommer ångestsymptomen om vi slutar att
använda sättet att tänka på... I dag så tar det relativt kort tid för mej, att genom tankekraft, få rätsida
på saker och ting och med tiden, när jag har "omprogrammerat mej själv färdigt",
så hoppas jag att det ska funka blixtfort...
Det finns två anledningar till VARFÖR jag valde den här metoden.
Dels för att jag INTE VILL medicinera mej själv med kemiskt framställda läkemedel,
eftersom jag är av den åsikten att dom inte har i kroppen att göra om det inte är ABSOLUT nödvändigt
och dels för att jag sett att det funkar för Giovanni och det var tack vare honom och hans handikapp
som jag kom i kontakt med begreppet KOGNITIV BETEENDETERAPI från första början...
Väl mött i texten!!
/Anna
En genetisk förbannelse ...
Ångestkänslor hos människan har naturligt alltid funnits i syfte att skärpa våra olika sinnen.
Om man tänker sig urtidsmänniskan och de faror som hotade, så är det
lättare att förstå VARFÖR kroppen reagerar som den gör.
Att plötsligt bli stående framför ett rovdjur och inte reagera instinktivt skulle i praktiken
få katastrofala följder. Att fysiskt reagera vid hot eller fara handlar därför
först och främst, egentligen uteslutande om liv och död.
Som drabbad av ångestsyndrom har vi i den genetiska ryggsäcken en stark reaktionsbenägenhet.
Detta innebär att vi reagerar starkare än andra på det som händer i vår kropp och runt omkring oss.
Vi är känsliga, en egenskap som gör oss lyhörda för påverkan utifrån, fantasifulla och kreativa.
Och en oro är inte sällan att vänta därav.
Många som drabbas av ångest har ofta höga krav på sig själva.
Att vara konflikträdd med svårigheter att uttrycka sina känslor är inget ovanligt.
Om kraven är större än individens förmåga går man till slut sönder inuti, precis som vilken annan
konstruktion som helst. Att reagera med ångest och panik inför olika former av känslomässig stress
går därför att jämföra med panikreaktionen inför ett rasande vilddjur.
Ångestsyndrom debuterar ofta i slutet av tonåren eller i tjugoårsåldern. Många blir drabbade av sina
första ångest- och panikupplevelser efter att ha arbetat för mycket under en längre tid,
varit fysiskt sjuk, använt droger eller gått igenom olika former av separationer, som till exempel skilsmässa
eller en närståendes död. Det är inte ovanligt att ångesten eller panikattackerna kommer till en person
just när livet börjar normaliseras igen.Under de senaste åren har det skett en förändring i samhället.
Allt fler vågar idag prata öppet om sina psykiska besvär,som till exempel utbrändhet, ångest och depression.
Men fortfarande är det många som förknippar psykiska problem med skam och en känsla av misslyckande.
En stor del av tillfrisknandet från ångest handlar om att accepterar sig själv precis som man är
och därigenom sänka sina höga krav på sig själv. 
(Texten har jag lånat av SVENSKA ÅNGESTSYDROMSÄLLSKAPET)
Vill du läsa mer, KLICKA PÅ LOGGAN
Åter igen tillfreds med mej själv...
Jag har sovit bort halva dagen, så det är tur att jag har föräldrar som,
fortfarande, ser till att man kommer upp...
Även om jag försökt mitt bästa, genom att hålla dom på 24 mils avstånd... *blink*
Jo, så vad gjorde jag då för att skingra alla gamla lakan..??
(...och morsan, du kanske behöver läsa det här två gånger...)
Jo, JAG STÄDADE..!!
Det är ytterligare en insikt jag fått om mej själv dom senaste åren...
När jag är kaotisk inuti, så behöver jag ha, om inte kliniskt rent,
så åtminstone ordning och reda runt omkring mej för att
känna mej tillfredsställd med mej själv...
Jag var också, under en period, tvungen att ha ordning på UTSIDAN av
mej själv (dvs utseendet) men det bryr jag mej inte så mycket om längre,
för som jag sagt förut, så gillar jag att se "rälig" ut ibland, för det innebär
ju att slutresultatet när man piffar till sej blir 1000 gånger bättre... (hihi)
Med andra ord... THE WITCH IS BACK!!!
Nåväl.. Tillbaka till städningen...
Att behöva se allt katt och hundhår uppväger och tar liksom udden av ALLT annat!!
Det får mej att gå lös som en furie med dammsugaren
och GUD SÅ SKÖNT det är att få ta ut alla frustrationer på
en attans dammråtta eller två genom att jaga och ta livet
av dom med hjälp av "snabelpetter"!!! :)
(Jag tror banne mej att ett par, tre "gamla lakan" följde med ner
i dammsugarpåsen av bara farten...)
Så jag dammsög, torkade och fejjade en stund, bestämde mej (återigen) för att strunta i
tvätthögen som behöver vikas och sedan tog jag på mej min sparkdräkt med min
zebrarandiga bikini under och mina silvriga ballerinaskor (jag kunde lika gärna behållt handduken,
som jag virat runt huvudet efter duschen, som en turban att matcha outfiten,
men jag var ju tvungen att dra gränsen för graden av galenskap någonstans...)
och så åkte jag ner till pizzerian och skrämde pizzabagarn med min uppenbarelse...
(Fast han blev nog inte så rädd, utan tyckte nog mest att jag såg ut som en inventarie...
Tur, förresten, att jag INTE behöll handduken på huvudet...
För då hade han kanske kidnappat, eller anställt mej...)
När jag ändå var i farten, så svängde jag in till videobutiken och skrämde killen där
också (och när jag ändå var där, så passade jag på att hyra en film som jag velat se ett bra tag,
men inte lyckats varva ner tillräckligt i knoppen, för att sitta stilla och titta på..
Det blev AUSTRALIA och resten av kvällen satt jag hemma och hade "TRÅKIGT"
uppkrupen i TV-soffan med en skål popcorn!!
(För vet ni vad...?? Jag tycker faktiskt om när det är "tråkigt"...
För "tråkigt" betyder motsatsen till KAOS...
Dvs LUGN, RO och TYSTNAD!!)
När jag får så'na dagar som igår, så sitter jag inte och tycker synd om mej själv
och skäller på spökena för vad DOM gjort, utan det är mer som att jag, som den personalchef jag är,
tar mej ett ordentligt snack med "den där MirAnna" uppe på hjärnkontoret...
Att jag liksom ser det som en nödvändighet att ha ett "medarbetarsamtal" och att hon
behöver informeras om hur hon ska få "jobbet gjort"...
Utbildningen (verktygen) och kompetensen har hon, men det är bara det,
att ibland blir hon lite slapp och slö och glömmer liksom bort
att använda dom hjälpmedel som hon har till hands... :)
Ha en bra lördag!!
För nu ska jag springa till ICA och köpa kaffe.
Det var slut när jag skulle ladda bryggaren
och tack och lov för grannar!!!
Kram!!
Stick och brinn, far och flyg, get lost and get gone!!
Jag vet att jag, för det mesta, verkar på det klara över saker och ting och som att jag har "koll på läget",
och det har jag... ;) ...men precis som alla andra, så har jag också mina "hjärnspöken"... :)
Även om jag "gjort upp med dom om gammal ost", gett dom en kram och vänligt, men bestämt
bett dom att fara och flyga och aldrig mer komma tillbaks,
så har dom en tendens att vilja komma på oanmälda besök då och då...
Idag är en så'n dag och jag tänker ägna den åt att reflektera i lugn och ro
och att "försöka stå ut med mej själv", för låt säga som så här,
idag är jag allt annat än sprudlande...
Som ni ser, så har jag varit på det här humöret tidigare, så ingen fara...
DET GÅR ÖVER!!
Därför så kommer ytterligare ett gammalt inlägg i repris...
Lite grann för att ni ska förstå varför, även om jag tror att DOM FLESTA av er redan gör det.
Men se det som en gardering från min sida... :)
Kram och ha en bra start på helgen!!
Anna
SÅ'N ÄR JAG...
(Publicerat första gången 20090318)
När jag började blogga strax innan nyår, så hade jag inte en aning om
att det faktiskt fanns dom som tyckte det jag skrev var värt att återvända för...
Nu har det gått några månader och jag är lika glad som förvånad över
att jag har besökare som tittar in här i stort sett varje dag... :)
Den 25 november 2007 var jag med om en händelse
som gjorde att jag var tvungen (eller rättare sagt, jag ville) ta en break...
Jag omvärderade mej själv och mitt liv, jag slutade "peka fingret åt andra"
och tog en ordentlig titt på "mej själv i spegeln"...
Jag har nog varit ganska bra på att titta innan dess också, och har aldrig medvetet
pekat finger åt någon, men den här gången tittade jag med förstoringsglas
och då SÅG jag verkligen...
Och det jag såg var inte bara trevligheter... :)
Det var egentligen därför som jag började blogga...
För att skriva av mej lite och rensa skallen på alla snurriga tankar...
Jag är/var vad man kallar en MEDBEROENDE ANHÖRIG...
Jag bytte ut mitt beroende (bulimi), som jag hade under många år,
mot ett medberoende. Eftersom "ett sån't" missbruk är, om inte mer socialt accepterat,
så åtminstone mer socialt korrekt, pga att en medberoende anhöring
"inte gör något fel" i samhällets ögon så förstod jag inte...
Men nu gör jag det, och jag ser faktiskt ingen skillnad mellan ett beroende och ett medberoende,
förutom det att när man är medberoende så går det man väljer att missbruka
inte att se och ta på, utan det är en känsla som man ska "avgifta" sej från...
Pga den generella synen "att det inte är något fel på" en medberoende anhörig,
eftersom dom ofta framstår som människor som tar mycket ansvar, till skillnad från en beroende,
som inte tar något ansvar, så får dom inte heller den hjälp som någon som har ett handikapp,
eller ett beroende, får... En medberoende förväntas ta ansvar för sitt eget tillfrisknande
eftersom han/hon i folks ögon inte är sjuk... Därför tycker jag också att man trivialiserar
en medberoendes uppleveser, för som medberoende upplever man BÅDE fysisk och psykisk smärta
när någon man älskar gör sej själv mer eller mindre medvetet illa...
Att säga att jag ÄR MEDBEROENDE ANHÖRIG tycker jag är lite fel,
det är något som jag blev pga av min omtanke och kärlek
till en annan människa och ett slags beroende som kunde ha kostat mej livet...
Jag skulle hellre vilja säga att en MEDBEROENDE ANHÖRIG HAR ett beroende
till en anhörig som HAR ETT BEROENDE, och en RÄDSLA att förlora denna person.
Detta gäller alla slags beroenden...
Droger, alkohol, ätstörningar av alla sorter, spel osv osv...
För en MEDBEROENDE handlar det inte om beroendet utan RÄDSLAN att förlora...
Jag tycker så här pga att jag har min son som är född med en hjärnskada
och därför har jag fått lära mej olika definitoner av vad man ska kalla människor med handikapp...
Det jag reagerar emot är att man ÄR MEDBEROENDE ANHÖRIG,
medans man HAR ett handikapp eller ett beroende..
Så om rätt ska vara rätt... Minoritet som minoritet...
Jag har/har haft ett medberoende till en anhörig... :)
Jag insåg, då för snart 1,5 år sedan, att jag faktiskt älskar att leva..
Till och med dom dagarna som man inte är på topp..
För jag tycker att det är kontrasten mellan mörker och ljus, roligt och ledsamt, som ÄR livet...
Jag LETAR INTE efter MENINGEN MED LIVET, jag tror att det är MENINGEN ATT VI SKA LEVA.. :)
Jag hoppas att genom att vara öppen om detta, kunna hjälpa andra
som befinner sej i en liknande situation att våga ta steget till att TA HAND OM SEJ SJÄLVA
och SLUTA SKYLLA hur Ni mår på NÅGON ANNAN...!!
Det är NI SJÄLVA som drar undan mattan som finns under era fötter...
Jag vet hur ni känner er och jag vet att ni inte vill ha det "på det viset",
och jag säger att det behöver inte vara så, heller...
Bara för att du väljer att ta hand om dej själv, så är du ingen egoist!!
Som jag ser på det, så förtjänade jag inte det jag var med om,
men jag hamnade där för att jag tillät...
Väl mött i texten!
Anna
En gång för alla...
Nu tänker jag ge ett "kollektivt" svar...
Bloggen är min HOBBY och jag skriver här för att jag tycker det är ROLIGT!!
Jag har ett "riktigt" jobb (hihi) som jag tjänar mitt leverbröd på
och saken är den att jag faktiskt INTE VILL tjäna pengar på bloggen...
Dels för att det inte skulle vara en hobby längre och därför inte heller roligt,
Och om jag skulle tjäna ett par kronor, så skulle troligtvis SKATTEMYNDIGHETEN
ta dom få ören det skulle ge, pga den inkomst jag redan har (och som jag är fullkomligt nöjd över)...
Visst, INGEN tackar väl nej till extrapengar (för så'na behöver jag också, precis som alla andra)
men då ska dom ju HELST hamna på MITT konto och inte på SKATTEMYNDIGHETENS... (hihi)
Det som jag fått (vunnit) genom att börja blogga är något mer än
PENGAR NÅGONSIN SKULLE KUNNA BETALA FÖR!!
Det jag fått, i stället för klirr i kassan, är accepterande av mej och förståelse för
mina åsikter och värderingar och DET är något som i mina ögon är OVÄRDERLIGT
och det som ALLA NI gett mej går INTE ATT MÄTAS I KRONOR OCH ÖREN!!
Dessutom så funkar bloggandet lite som "terapi" för mej
och får man BETALT för att gå i terapi...?? Nope, man får BETALA... (tihi)
Det är det jag försökt göra med mina små ihoppillade "AWARDS"...
Betala tillbaka för allt jag fått...
(Bilderna är KLICKBARA)
Så om du har fått någon av ovanstående små utmärkelser, antingen av mej eller någon annan,
så vet om att dom är gjorde med OMSORG och OMTANKE och
INTE med några BAKTANKAR och att du varit och är VÄL VÄRD DET!! :)
Kram och vi hörs vidare i texten!!
Mitt sätt att hantera mej själv... :)
(Och ja... Jag städar i dag OCKSÅ...)
Ni måste tro att jag städar JÄMT, men det är EN SANNING MED MODIFIKATION...
Visst är det så att jag får använda dammsugaren FLITIGT,
tack vare 3 katter (varav 2 långhåriga) och 1 långhårig hund...
Men sedan så är det också så, att jag har en tendens att BÖRJA på ett ställe
och utan att jag riktigt kan förstå VARFÖR, så är jag helt plötsligt ALL OVER THE PLACE
vilket betyder att jag fixar "HERE AND THERE AND EVERYWHERE"...
(Jag har insett för länge sedan att jag har en inkonsekvent personlighet inom fler än ett område,
vilket kanske kan vara svårt för "en del" att tro på, eftersom jag kan verka vara YTTERST KONSEKVENT...
Oavsett ANDRAS ÅSIKTER så är det, i alla fall så'n jag är,
men jag är tack och lov medveten om det och det är något jag ÖVAR PÅ... Hihi)
IBLAND så lyckas jag, med det jag bestämt mej för,
men mer än ofta så är lägenheten nästan ännu mer kaotisk, än när jag började...
Med andra ord, som så mycket annat i mitt liv, A WORK IN PROGRESS... (hehe)
(Herregud!! Insåg just att till och med städning kan vara en METAFOR...)
Men som tur är har jag har också lärt mej att "accepterat det jag inte kan förändra"...
Jag är liksom en "tvilling i ett nötskal", som ett "oordnat YIN YANG... :)
Dvs ena dagen fullkomligt på det klara över saker och ting
och "THE GODDESS OF HARMONY" och andra dagen "THE GODDESS OF CHAOS"... *asg*
Jag har valt att se på saker på det här sättet (och detta gäller även mitt sätt att städa...)
Det har att göra med det där jag skrev om dom OLIKA STJÄRNTECKNEN
och om dom FYRA ELEMENTEN (här har jag valt att länka till LINA'S blogg,
för jag tycker hennes inlägg är suveränt) som jag skrev om HÄR
och att eftersom jag är TVILLING och därmed kopplad till LUFTELEMENTET,
så kan jag ibland skratta (läs GARVA HÖGT) åt mej själv och det gör det lättare att hantera och acceptera
"mitt egna bedrövliga halvkaotiska jag" och gör att jag i slutändan faktiskt klarar av att GENOMFÖRA saker...
(Med andra ord, jag får "modet"/styrkan att förändra det jag kan... Som jag skrev i DET HÄR INLÄGGET...
Man KAN faktiskt använda sej av SINNESROBÖNEN i alla tänkbara situationer...)
Under tiden som jag suttit här, så har jag hunnit med att göra just det jag skriver här ovanför,
nämligen att garva åt mej själv, för jag hittar HELA TIDEN nya intressanta saker...
Det här är en KANDIDATUPPSATS FRÅN LUNDS UNIVERSITET - INSTUTITIONEN FÖR PSYKOLOGI,
som jag snubblade över... LÄS DEN OM DU TÖRS!! (hehe)
Ni fattar ju SJÄLVA...!!
HUR ska jag HINNA STÄDA när det finns så mycket intressant att läsa om... (hihi)
(Jag hoppas att ni har tiden att kika in på alla länkar i inlägget,
för jag tror att även ni kan hitta saker som påminner om er och få ett gott skratt på köpet...)
Och se själva... Jag inte bara UPPFÖR mej som YINYANG, jag ser, dessutom, ut som YINYANG... (hihi)
My pride and joy #2...
Men näst efter honom kommer mitt alldeles egna gym,
som tyvärr inte blivit använt särskilt frekvent på sista tiden,
men som kommer att användas flitigt inom en snar framtid...
Inte för att det snart är "BEACH 2009" (för jag tror inte på säsongsträning
och att man ska börja hetsträna ett par månader innan det är dags för bikinin...)
utan för att jag saknat motivation och inspiration på senaste tiden (egentligen helt utan anledning)
men det är nog så att jag tränar på ett kreativt sätt (jag använder hantlarna ungefär
som en konstnär använder pensel och färg och kroppen är min målarduk...)
Och nu har "skaparglädjen" börjat återvända, så nu j--lar!! :)
~ Livets låga ~
Den här fina bilden hittade jag inne hos JANE
Som föredetta gyminstruktör med FAR-utbildning (friskvård på recept)
och dessutom utav personlig erfarenhet,
så blir jag lite ledsen när jag bloggar runt och läser
hur MÅNGA det är som, på olika sätt, mår psykiskt och, pga detta, även fysiskt dåligt...
Bara DU kan styra över DINA EGNA TANKAR...
Det må vara enkelt att säga, och jag VET att det är svårare att omsätta i praktiken,
men det är MYCKET som vi kan åstadkomma bara genom tankens kraft...
(Och då menar jag INTE genom viljestyrka...)
Jag är en stark förespråkare för KOGNITIV BETEENDETERAPI i alla sammanhang,
för att jag har sett att det funkar...
Problemet är, som jag ser det, att vi ofta förväntar oss allt för snabba resultat...
Det vi vill ha, ville vi helst haft i går... :)
Vi sätter alltför höga förväntningar på både andra och oss själva.
istället för att ta en dag i taget och vara glada för det lilla...
Vi glömmer att "acceptera det vi inte kan förändra"...
Detta gäller i många olika situationer och det är något som jag OFTA sett på gymet...
Tänk efter själv hur du funkar när du bestämt dej för att börja träna...
Helst vill du ju se det färdiga resultatet, målet du satt upp,
i samma stund som det första träningspasset är över...
Eller? Är jag helt ute och cyklar?? Hihi!!
Men både du och jag vet, logiskt sett, att den önskan är HELT ORIMLIG!! ;)
Kognitiv beteendeterapi bygger ju på att man
måste försöka för att komma dit man vill...
Ungefär som att man måste våga ta första steget för att komma någon vart
och när man väl vågat utmana rädslan och övervunnit den genom att ta första steget,
så tar man nästa steg och nästa och nästa...
Och helt plötsligt så upptäcker man att det är "ganska kul" att "utmana" sej själv...
Jag avslutar med SINNESROBÖNEN...
En bön som används i tolvstegssammanhang,
men som jag tycker att man kan använda sej av
i ALLA vardagliga situationer som känns mer eller mindre jobbiga... :)
Så'n e jag...
att det faktiskt fanns dom som tyckte det jag skrev var värt att återvända för...
Nu har det gått snart tre månader och jag är lika glad som förvånad över
att jag har besökare som tittar in här i stort sett varje dag... :)
Därför tänker jag publicera ett utav mina gamla inlägg,
sån't jag skrev INNAN jag upptäckte hur roligt Photoshop är... :)
(För jag tror inte att ni bläddrar i mitt arkiv,
för VEM orkar gå flera månader tillbaka i en blogg...??)
För snart ett och ett halvt år sedan var jag med om en händelse
som gjorde att jag var tvungen (eller rättare sagt, jag ville) ta en break...
Jag omvärderade mej själv och mitt liv, jag slutade "peka fingret åt andra"
och tog en ordentlig titt på "mej själv i spegeln"...
Jag har nog varit ganska bra på att titta innan dess också, och har aldrig medvetet
pekat finger åt någon, men den här gången tittade jag med förstoringsglas
och då SÅG jag verkligen...
Och det jag såg var inte bara trevligheter... :)
Det var egentligen därför som jag började blogga...
För att skriva av mej lite och rensa skallen på alla snurriga tankar...
Inlägget säger lite om mej och om hur jag ser på saker och ting... Som livet, till exempel... ;)
Jag är/var vad man kallar en MEDBEROENDE ANHÖRIG...
Jag bytte ut mitt beroende (bulimi), som jag hade under många år,
mot ett medberoende. Eftersom "ett sån't" missbruk är, om inte mer socialt accepterat,
så åtminstone mer socialt korrekt, pga att en medberoende anhöring
"inte gör något fel" i samhällets ögon så förstod jag inte...
Men nu gör jag det, och jag ser faktiskt ingen skillnad mellan ett beroende och ett medberoende,
förutom det att när man är medberoende så går det man väljer att missbruka
inte att se och ta på, utan det är en känsla som man ska "avgifta" sej från...
Pga den generella synen "att det inte är något fel på" en medberoende anhörig,
eftersom dom ofta framstår som människor som tar mycket ansvar, till skillnad från en beroende,
som inte tar något ansvar, så får dom inte heller den hjälp som någon som har ett handikapp,
eller ett beroende, får... En medberoende förväntas ta ansvar för sitt eget tillfrisknande
eftersom han/hon i folks ögon inte är sjuk...
Att säga att jag ÄR MEDBEROENDE ANHÖRIG tycker jag är lite fel,
det är något som jag blev pga av min omtanke och kärlek
till en annan människa och ett slags beroende som kunde ha kostat mej livet...
Jag skulle hellre vilja säga att en MEDBEROENDE ANHÖRIG HAR ett beroende
till en anhörig som HAR ETT BEROENDE, och en RÄDSLA att förlora denna person.
Detta gäller alla slags beroenden...
Droger, alkohol, ätstörningar av alla sorter, spel osv osv...
För en MEDBEROENDE handlar det inte om beroendet utan RÄDSLAN att förlora...
Jag tycker så här pga att jag har min son som är född med en hjärnskada
och därför har jag fått lära mej olika definitoner av vad man ska kalla människor med handikapp...
Det jag reagerar emot är att man ÄR MEDBEROENDE ANHÖRIG,
medans man HAR ett handikapp eller ett beroende..
Så om rätt ska vara rätt... Minoritet som minoritet...
Jag har/har haft ett medberoende till en anhörig... :)
Jag insåg, då för det där 1,5 året sedan, att jag faktiskt älskar att leva..
Till och med dom dagarna som man inte är på topp..
För jag tycker att det är kontrasten mellan mörker och ljus, roligt och ledsamt, som ÄR livet...
Jag LETAR INTE efter MENINGEN MED LIVET, jag tror att det är MENINGEN ATT VI SKA LEVA.. :)
Jag hoppas att genom att vara öppen om detta, kunna hjälpa andra
som befinner sej i en liknande situation att våga ta steget till att TA HAND OM SEJ SJÄLVA
och SLUTA SKYLLA hur Ni mår på NÅGON ANNAN...!!
Det är NI SJÄLVA som drar undan mattan som finns under era fötter...
Jag vet hur ni känner er och jag vet att ni inte vill ha det "på det viset",
och jag säger att det behöver inte vara så, heller...
Bara för att du väljer att ta hand om dej själv, så är du ingen egoist!!
Så som jag ser på det, så förtjänade jag inte det jag var med om,
men jag hamnade där för att jag tillät...
Det är ingen rolig resa, men den är väl värd besväret...
Så om ni har tid, lust och ork, så kommer här nedanför en repris...
Väl mött i texten!
Anna
Yin Yang & Superhjältar...
Hur vi kan få oss själva att må bättre oavsett vad andra säger eller gör?
Hur lär vi oss att "skita" i andra, utan att bli arroganta, nonchalanta eller själviska?
Hur kan vi lära oss att bli tillfreds med oss själva och våra medmänniskor?
Hur lär vi oss gå vidare utan att bli bittra och hur lär vi oss förlåta?
HUR UPPNÅR VI YIN YANG??
VAD ÄR LIVET??
Ett ständigt jagande och sökande efter accepterande från omgivningen...
Ett sökande efter bekräftelse och uppmuntran för vad vi gör, har och presterar.
Om det är till någon tröst, så har troligen nästan alla du känner också krånglat till sina liv.
Men du behöver inte fortsätta att bidra till den sorgliga olycksstatistiken.
Att önska sej ett helt bekymmersfritt liv vore nog ungefär som att försöka plocka ner månen
och hur tråkigt och enformigt skulle inte ett sådant liv vara..??
Jag ska börja med att inte ljuga.. Jag ska villigt erkänna att jag, som vid ett par tidigare tillfällen här på bloggen, använt andras ord, just för att dom sagt det så bra, och sedan blandat dom med mina egna. Jag har lagt till och dragit ifrån, flyttat och ändrat där jag tyckt det behövts.
Det är ett hopplock av en massa olika artiklar och böcker jag läst det senaste året och jag har sammanställt det till något som är mitt sätt att se på saken, något jag kan stå för. Jag har skrivit ner det sätt som hjälpte mej att få insikt om mej själv och som, till slut , minskade "världens längsta halvmeter mellan hjärta och hjärna", det sätt som fick mej att känna mej tillfreds med mej själv...
Nu tänker du kanske ironiskt: "Det där låter ju himla vackert... Vilket skenheligt babbel!!"
Men det ska jag säga, upplevelsen jag hade när "halvmetern försvann", då i det ögonblicket som tanke,ord -och känsla " blev till ett", var ALLT ANNAT än vacker.. Den var rent ut sagt VEDERVÄRDIG..!! Men det lugn som sedan infann sej efteråt var värt besväret..
Detta är inte en mirakelkur eller en trollformel till hur ditt liv kan bli till "en dans på rosor", utan det är ett recept på hur vi bättre kan använda dom olika ingredienserna när vi kokar soppan som vi kallar livet.. Ett sätt att få lite distans till oss själva.. Ett sätt att hantera känslan av olust inför mer eller mindre allvarliga vardagsbekymmer. Ett sätt att kunna bli kvitt paniken och det inre kaoset, utan att för den sakens skull bli likgiltiga inför det som rör sej mellan himmel och jord (och ibland ännu längre söderut..) eller bli bittra över att vi inte fick det vi "borde" ha fått, att vi inte fick det vi "förtjänat".. Ett sätt att kunna få ha en, om inte rosenröd vardag, så åtminstone inte helt nattsvart.. Även om vi väljer att vara trygga i oss själva, så betyder inte det att vi behöver gå runt "som nyfrälsta små lamm".. Vi har fortfarande rättigheten att vara arga, ledsna, oroliga, missnöjda och besvikna över saker och ting, men vi kan välja att vara det av rätt anledningar och vid rätt tillfällen. Vi kan "välja våra strider" och vi kan lära oss att känna igen vad det är som får oss att må dåligt.. Vi får ha dagar som är pissiga, för det bor en "Super-sura-sunk-Sara" i oss alla (eller varför inte en "Riktigt-rasande-rusk-Robert" eftersom jag hoppas att något enstaka exemplar av den manliga befolkningen också läser detta...)
När vi lever efter hur vi tror att vi måste vara, när vi är rädda för att inte bli accepterade, så fastnar vi lätt i "ett spindelnät" av MÅSTEN. När vi inte kan hitta trygghet i oss själva visar sej detta många gånger genom aggressivitet, instängdhet, retlighet, trötthet, ovilja, egoism och samarbetsproblem (med andra ord genom missnöje) och/eller genom att vi, utan att vi egentligen vill, alltid försöker vara till lags eller alltid måste göra tvärtemot, alltid eller aldrig ställer upp. Dom fysiska och psykiska symptom/sjukdomar vi drar på oss är som ett "brev på posten", ett bevis på att vi ljuger för oss själva och indirekt för våra medmänniskor.
När vi hela tiden jagar efter bekräftelse och efter att bli accepterade, så är det egentligen frihet vi söker, friheten att få vara oss själva. Den frihet vi i stället ger oss är i form av status; fina hem, kläder, bilar, utlandssemestrar mm mm och vi intalar oss själva att vi mår bra av detta, att det är vad vi behöver.. Det är en konkret frihet, något som vi kan se och ta på. Inte för den sakens skull sagt att vi inte ska unna oss denna frihet, för vem blir inte lite gladare av en semester eller lite mer pengar, men den friheten är inte det som ger oss ett inre lugn för den är egentligen bunden, eftersom vi inte kan få den utan något eller någon till hjälp. Alltså sitter vi fortfarande fast i "spindelns nät", vi fortsätter att "springa runt i ekorrhjulet"...
~ Judendomen, Torahan ~
Den frihet vi så högt önskar kan inte köpas för pengar. Även om vi väljer att be om, och får, hjälp för att förstå under resans gång, så måste vi göra det huvudsakliga jobbet själva. Ingen annan kan göra det jobbet åt oss och vi måste av egen maskin bygga upp den inre tryggheten och vårt självförtroende, tron på att vi VILL och KAN. För att nå vårt mål 
måste vi försöka se bortom "vad vi borde göra" och fråga oss själva VARFÖR gör jag det jag gör?? Det är först då vi kan hitta styrkan inom oss själva. För att bygga upp den inre styrkan så krävs det att vi VILL arbeta med oss själva, med vårt eget livsmönster. Vårt beteende visar vilka vägar vi gått/går. Dom fotspår som vi tidigare valt att trampa i beror helt och hållet på våra känslor, hur vi sökt accepterande, hur vi funnit det osv. Vi har helt enkelt format oss själva utifrån hur vi fått bekräftelse och någonstans på vägen så har vi glömt/gömt oss själva. Vi har undermedvetet stängt av och slutat känna efter vad vi egentligen vill.. En del av oss har valt att förneka våra egna drömmar och förhoppningar och detta har så småningom skapat en sårbarhet, ett missnöje, inom oss.
han älskar sin broder som sig själv"
~ Islam ~
"Live you must and let to live, fairly take and fairly give..."
~Wiccan Rede ~
Tiden är också betydelsefull. Hur ofta säger vi inte"Det får tiden utvisa" eller "Den som lever får se"..? Vad gör vi egentligen med våran tid? Hur använder vi den? För det mesta så använder vi nuet till att forma morgondagen efter gårdagens problem. Vi funderar ofta över hur det varit och hur det ska bli. Ofta svarar vi oss själva och andra med "vänta" eller "sedan"..
Vad är det vi väntar vi på?
Hur länge ska vi vänta?
När kommer sen?
Kommer den dagen överhuvudtaget?
Samtidigt som vi förväntar oss att tiden ska utvisa framtiden, så har vi en inre otålighet och förväntan om att förändringar ska ske över en natt.. Hur detta rimligtvis skulle kunna gå ihop är för mej ett mysterium.. Jämför det med att slå sönder dej själv i tusen bitar.. Tänk dej själv!! Klart det kommer att ta en stund att sätta tillbaka allt på rätt plats... Att ändra gamla invanda beteenden tar tid och även efter det att vi tycker att vi "fattat grejen" så kommer det att dyka upp fallgropar..
(Läs femte steget i inlägget "EPIPHANY ", där det står det där om "att det är dags att börja om från börja"...)
Under resten av vårt liv måste vi arbeta med oss själva genom att använda detta recept..."Fy 17!! Så länge..?!!" kanske du tänker nu, men tänk på alternativet..
Är det egentligen inte mycket lättare, och framför allt roligare, än allt elände och all olycka du dragit på dej hitintills..? Jag har inte alls påstått att det skulle vara enkelt och något som händer över en natt. Det kan ta månader och till och med år att bli skicklig nog att använda dessa rättesnören. Det handlar om att lära sej att använda dem i både dom vardagliga och dom svåra ögonblicken i livet och så småningom i mötet med andra människor. Så försök att inte tappa modet och för ditt eget bästa, GE ALDRIG UPP!! Du kommer förmodligen aldrig att bli helt brist -och felfri.. ;) Acceptera detta faktum med intentionen om att du vill göra ditt bästa utan att göra någon annan illa, något som ibland kan vara svårt att klura ut..
Och om du är tveksam, FRÅGA personen det gäller om vad dom tycker, tänker eller känner..
"If you harm none, do what you will..."
~ Wiccan Rede ~
Om nu någon som inte känner mej läser detta,
TRO NU FÖR GUDS SKULL INTE ATT JAG GÅR RUNT
PÅ ROSA SMÅ MOLN, TALAR MED LÅG RÖST
OCH CITERAR BIBELTEXTER HELA DAGARNA..!!
(Även om det som står i bibeln faktiskt inte alltid är så himla tokigt...)
Det finns inte heller någon som helst anledning att ringa psykakuten.. *L*
Om någon som känner mej läser det här,
så tror jag att ni kan skratta åt ovanstående rader,
för ni vet att jag aldrig varit och heller aldrig kommer
att bli någon tystlåten, tillbakadragen person..
Skulle jag mot all förmodan bli detta,
så skulle det vara det samma som att inte följa "receptet"
och det skulle innebära att jag skulle förneka den jag är..
"Allt vad Ni vill att människorna skall göra för Er,
det skall Ni också göra för Dom"
~ Matteus 7:12 ~
Jag har nog alltid TYCKT på det här viset, skillnaden nu är att jag KÄNNER det...
Jag har gett mej själv tillåtelse att få vara så'n som jag är..
Jag har accepterat mej själv..
Till Dej som nu kommit så här långt vill jag säga: "Tack för att du tog dej tiden att läsa"!!
Jag vill sluta där jag började med att upprepa att det jag skrivit om är mitt sätt.
Att använda penna och papper har blivit mitt sätt att göra "The 4th rule of Magus",
att tänka och begrunda, att släppa taget och gå vidare,
att göra bokslut med saker som varit jobbiga för mej och fått mej att må dåligt..
Jag bestämde mej för att skriva det här lite som ett "examensarbete".
Inte för att jag behöver bekräftelsen på att jag har rätt, eller för att jag vill tala om
för någon annan hur dom "borde" göra, utan helt och hållet för min egen skull.
För att jag på något sätt ville "säga till" mej själv att jag "fullgjort kursen"
och att det nu är det dags att använda sej av kunskaperna i praktiken.
Om det sedan hjälper någon, så är det en ren bonus.. :)
Om du känner att du vill kommentera eller har något ytterligare att tillägga...
PLEASE DO!!
Det är alltid intressant att lyssna till andras erfarenheter och åsikter.
Det är ju en del i själva läroprocessen och att tro att man är fullärd är för mej
att begränsa sej själv, som att göra sej själv en "björntjänst"..
Någon jag känner, som sagt många kloka saker, sa en gång:
"Det finns inget som är så hotfullt
som en människa som, PÅ RIKTIGT,
är nöjd med sej själv..."
Tänk på det en stund...
utan det finns en anledning till varför.. (Jag hade kunnat välja ett gäng grekiska gudar också,
dåtidens superheros, before superman, men det fick bli den "modernare" versionen...)
Jag tycker att superhjältar är ett perfekt exempel på det jag skriver om..
Dom flesta är ju vanliga människor som kämpar med att förstå
och acceptera den dom egentligen är..
En del av dom gör det, en del av dom gör det inte och
dom har alla sina speciella superkrafter (styrka)
och sina egna svagheter som hotar att förgöra dom...
Vem vet, kanske har vi alla en superhjälte inom oss...??
Min stund att reflektera i lugn & ro...
Jag skulle vilja tipsa om mina sätt att inte bli "fullkomligt skogstokig"... :)
Som jag skrivit tidigare, så har jag ju min "tänkarsten"
som jag besöker mer eller mindre ofta...
Men jag har också min lilla "tänkarhörna" hemma...
Jag har ju även tidigare skrivit att jag inte är det minsta
religiös och det är jag inte heller.
Däremot så är jag andlig till tusen och
ja, jag tycker det är skillnad på dom två...
Jag ser det som så att jag tror på NÅGOT, inte på NÅGON... :)
Låt säga att jag är en humanistisk agnostiker,
eller kanske är jag tvärtom, en agnostisk humanist... (haha)
I vilket fall som helst... :) Ibland när allt är så där vardagskaotiskt,
så har det hjälpt mej att ha en konkret plats att samla tankarna på...
Vi har alla våra egna sätt att "hitta tillbaka till oss själva
och mina är mitt "altare", som innehåller saker som
representerar lugn & ro för mej, "tänkarstenen" och min spinningcykel,
som jag använder till mina mindspinning-pass.
(Om nu någon undrar vad 17 mindspinning är för något, så fråga gärna...)
HEJ HEJ, HALLÅ DAGBOKEN...!!
Hittade den här sidan på nätet www.astrologi.nu och
tänker här låta stjärnorna ge sin syn på vem jag är..
Tycker att "dom", stjärnorna alltså, har lyckats alldeles utmärkt
med detta och vi är nog, i stort sett, överens.. :)
Med andra ord.. Varför förneka det som redan står skrivet i stjärnorna..??
Att jag förr eller senare skulle prova på att blogga är, efter att ha läst om mej själv,
något som inte alls förvånar mej..
Lika bra att abdikera och inse sin litenhet i universum och acceptera faktum.. :)
TVILLINGARNAFlyktigheten och rörligheten är Tvillingarnas grunddrag, vilket för personer i detta tecken innebär ett slags andlig vilsenhet som inte nödvändigtvis behöver upplevas som en brist.
Den kan lika gärna vara en tillgång, en total formbarhet inifrån, en iver att upptäcka alla nya infall i förändringens universum. Tvillingarna trivs med det orubbliga faktum att tiden går, att allt som kommit ska försvinna och att inget varar beständigt. Inte så att de själva driver fram förändringar, men de är alltid på första parkett. Personer födda i Tvillingarna har en i grunden positiv livssyn, en förtjusning över tillvarons oändliga möjligheter, som på sin andra sida åstadkommer otillfredsställelse - dom får aldrig nog, och bävar för att tiden inte ska räcka till, vilket grumlar lyckan i nuet. Sålunda finns i Tvillingen både en förtjusning och en fruktan inför framtiden, som han/hon vet innehåller en förändring som kan vara ett slut. Därför kan Tvillingarnas snabba rörlighet upplevas som en aning ångestladdad och intensiv.
Och de är alltid öppenhjärtiga.
Fast dekad, 1 - 10 juni
Det är det mogna intellektets plats, där tanke faller på tanke i en kedja som tydligt leder till resultat.
Intellekt är rena lösenordet, att omfamna begrepp med tanken och förstå dem, att ordna det kaos som sinnena förmedlar och se
samband i gyttret.
Språket är det huvudsakliga uttrycket för dessa personer, inte för det intryck ett visst språkbruk ger, utan mest för ordens betydelse. Exakthet är ett centralt begrepp.
Det finns variationsrikedom i dessa människors levnad, men under ganska ordnade former och med ett starkt moment av rutin.
De som har solen i denna del av Tvillingarna söker efter att lära sej nya saker och dom har tålamodet att nå djupa kunskaper inom speciella fack, även om de vurmar mest för en gedigen allmänbildning och irriteras av att stöta på områden där de är okunniga.
För dessa Tvillingar är universum en oändlighet av fenomen som inte nödvändigtvis hör samman, men som alla kan begripas. Deras strävan är därför att känna igen och förstå alla element i tillvaron - en förståelse som brukar bli mer kvantitativ än kvalitativ.
Den snabba men behärskade tanken.
Tja... Vad säger man om det...?? :)
