Det är så vi kallar det när man är lite "under isen" och idag kom G hem från simhallen och
såg ut som en halv köttbulle i ansiktet, så i morgon blir det ingen skola, utan det är tandläkaren som gäller...

Lycka till tandis, säger jag... Du kommer att få en TUFF morgon...



(Det ska tilläggas att jag inte lägger ut NÅGRA bilder på Giovanni här, utan att han är OK med det)

Det sägs ju att "det enda beteendet du kan ändra är ditt eget" och det håller jag helt med om.

Även om Giovanni för det mesta är en go och glad kille, så har han med åldern visat mer och mer
av det som kallas för ETT PROBLEMSKAPANDE BETEENDE VID UTVECKLINGSMÄSSIGA FUNKTIONSHINDER,
vilket bland annat innebär att han på grund av sitt handikapp har svårt att skilja på sin och andras affekt
och i vissa situationer blir han både självskadade och utåtagerande.

På grund av att jag håller med om ovanstående påstående och på grund av problematiken runt Giovanni
(för det är inte bara jag som upplever det som ett problem, utan Giovanni blir ju OCKSÅ ledsen...)
så ska jag i mitten av oktober gå en kort, men ytterst intressant utbildning i Stockholm och
den som ska ge mej tips och råd är BO HEJLSKOV ELVÉN, som jag tycker ni ska ta er en närmare titt på.

För det är ju så att även om jag ÖNSKAR att jag alltid gjorde rätt, så är det ju en omöjlighet
och föreställ er HUR SVÅRT det är att hålla sej cool efter en hel dags "berg- och dalbana" för oavsett
hur man väljer att se på saken, så är jag ju, både i mina och Giovanni's ögon, alltid hans mamma...

Ja, för det är väl det han är... Hihi!! Idag har Giovanni bestämt vad han ska bli när han blir stor...
Nämligen BAD BOY!! Born to be wild och bad to the bone, liksom...

Jag tror dessutom jag kommit på ett sätt att bota G's skräck för åska...
När det åskar nästa gång och han är vettskrämd, så behöver jag bara säga att:
Nädå, det är inte åskan... Det är bara en så'n där Harley, du vet... Hihi!

Jag har "the most handsomest kid" och en av hans favorit-T-shirtar (heter det så...??)
som tvättas frekvent, köptes hos MR DUCKTAIL himself, på Carnaby St i London.

Det får bli lite "damagecontrol" här ikväll... Giovanni kom hem från skolan och var hjärtskärande ledsen...
Det visade sej att en av hans lärare upplyst honom om att "föremålet för hans svallande
tonårskänslor" hade pojkvän och då fick inte Giovanni tycka om henne (nu är detta Giovanni's ord
och hur han uppfattade situationen) och han var otroligt ledsen och berörd över detta...

Han glömde bort det något så när under eftermiddagen, men lagom till middagen
kom besvikelsen över honom igen med full kraft och han tappade aptiten,
"pallade inte längre" och vill gå och lägga sej redan klockan 19.
Därför ska jag fortsätta med att försöka förklara livet och dess besvikelser på bästa sätt...

Tack Giovanni's fröken!! Väldigt pedagogiskt...
Jag undrar, till vilken nytta gav du honom upplysningen?? Var det på grund av ditt goda hjärta..??

Idag har vi varit på bio, jag och Giovanni och det händer inte särskilt ofta,
så det var mycket nya upplevelser och många nya intryck som skulle sorteras och dessutom
biljetter att hålla reda på... Sedan så var det ju det där med biogodis...
Varför spara det till filmen, liksom... Är det inte lika bra att stoppa munnen full INNAN filmen börjar??

Nåväl... Till slut så började den i alla fall och roligt var det...



Vad vi såg? Jo, den här och jajamensan, jag garvade en del, jag också...

(Klicka på bilden för att kolla in trailern på Youtube)

Idag när Giovanni kom hem från skolan, så var han riktigt upprörd och ganska omgående,
så fick jag veta att en kille från den andra särklassen kallat honom för CP...
(Kom nu ihåg och ta med i beräkningen att Giovanni har ett dåligt närminne och
bara minns det som FÖR HONOM är viktigt och väsentligt...)

Nu är det ju som så att Giovanni faktiskt har vissa CP-liknande symptom, som märks vid starka
känsloyttringar, som till exempel glädje och ilska och även om jag tyckte att hela situationen var lite söt,
så förstod jag ändå hans känsla, för han ser ju inte sej själv som CP-skadad på något sätt...
Eller ja... Jag tror inte att han egentligen vet vad en CP-skada är. Däremot, så var det fullkomligt glasklart
att han fattade att någon försökte förolämpa honom och det tycker jag var riktigt smart.

Samtidigt som jag förstår honom, så vill jag inte att han ska skämmas för det han har
och jag vill inte heller att han ska acceptera att bli förolämpad, utan jag vill
att han ska kunna stå upp för sej själv, så gott det bara går...

Därför bet jag ihop och förklarade att JAG skulle ha sagt följande till den där andre killen:

Ja, det har du rätt i... Det är jag faktiskt... I alla fall lite grann... Och jag är ganska nöjd över det.
Det jag undrar är: Vad har du för ursäkt att uppföra dej som en regelrätt idiot..??

Idag frågade jag G om han ville gå på bio med mej, men han hade ett bättre förslag.

Han ville åka till LINDA på CAFÉ JUKEBOX i Markaryd och det var precis det vi gjorde och han fick
hjälpa till både med att bära disk och ta betalt, så gissa om han var nöjd och belåten.

Nu till något helt annat... Den senaste veckan har Giovanni varje dag, oräkneliga gånger,
frågat mej om det ska åska (han är ju paniskt rädd för just åska) och jag är egentligen inte så säker på
att det är åskan han egentligen är rädd för. Jag tror istället att han är bekymrad för något helt annat
och den känslan av obehag han känner påminner om den som han får när det åskar
och därför vill han försäkra sej om att det inte kommer att börja åska och självklart har jag lovat
gång, på gång, på gång, på gång att: "NÄ DÅ, det kommer ABSOLUT inte att åska...
(utifrån det faktum att det sällan åskar så här års...) men SJÄLVKLART så small det till idag...
Bara en endaste ordentlig åskknall, men ändå...
Jag blev ju på grund av den en jädra sketen lögnare, liksom...

En annan sak som hände idag, både förvånade och imponerade på mej...
På väg hem från Markaryd, så ville Giovanni beställa pizza och jag svarade att, jo det kunde vi visst göra,
men att vi var tvugna att beställa på pizzerian, eftersom jag inte hade deras nummer inlagt i mobilen.

Till saken höra att sist när vi var på pizzerian, så tog Giovanni med sej en meny hem,
som han suttit och lekt "ringa till pizzerian" med och gissa om jag tappade hakan,
när ungen rabblar upp pizzerians nummer som ett rinnande vatten...

Inte så konstigt, kanske ni tycker, men kom då ihåg att Giovanni har en hjärnskada som ger dåligt närminne
och dessutom svårigheter med det logiska tänkandet (som till exempel det där jag skrev ovanför om åskan...
Att han logiskt sett och rimligtvis vet att det inte ska åska, men ändå måste fråga om och om och om igen...)

Ja, jag säger då det... Jag slutar aldrig förundras över hjärnans "mysterious ways" och det är
aldrig tråkigt runt Giovanni, om man bara tar sej tiden att se, reflektera och lära...

Idag hade Giovanni invigning av sin nya höstjacka som han shoppat helt själv...
Eller ja... Han bestämde och mamsen fick betala. En riktig snygging blev han, i alla fall.

Pust, vilken dag!! Det har gått I ETT!! Först var det besöket på Syncentralen.
Giovanni har bara en halv synnerv i sitt högeröga och har (egentligen) haft glasögon sedan han var 3,
men han vill inte ha dom på sej, för att han (som han själv säger) tycker att han ser bra, ändå...

Däremot, så verkade han inte tycka att det var jättetråkigt att göra synkontrollen... Hihi!!



Snygga bågar provades ut och dom ska användas när Giovanni jobbar vid sin dator i skolan.
På tal om skolan, så var det nästa stopp, eftersom det var dags för utvecklingssamtal igen och då visade
Giovanni mej bland annat hur det går till när "hjärnlek" står på schemat.



När vi kom hem, så hittade jag ett något skrattretande brev i lådan (loooong story, som jag inte tänker
vidareutveckla här) som tog lite tid och energi, som jag hellre hade lagt på något helt annat...

Som tur var så kom jag på roligare tankar när Niklas, frilansfotografen från Kvällsposten och Allas ringde.
Han ville ta om bilderna på mej och Giovanni, eftersom han inte var nöjd över sättet han tagit dom på
sist vi träffades. Med andra ord blev det lite eftermiddagsfotografering och bilderna kommer
så småningom i Tidningen Allas... Troligtvis någonstans mellan receptet på Hallongrottorna och Kryptot... *fniss*

I går, så ringde jag till Giovanni på korttids, eftersom han varit där sedan i fredags morse
och mamsen saknade sin kotte något, för han skulle vara kvar på korttids tills idag.
(Eller... Hmmm... "Kotte" förresten... Han är ju nästan en GRAN vid det här laget...)

När jag förklarade att jag egentligen inte ville något särskilt, utan bara ville höra hans röst,
så fick jag till svar: "Men höddö... Den har du ju haft förrut, juh..."
"Va..??" svarade jag lite förbryllat, varvid "granen" sa: "Ja... Rösten..."

Ja, ja... Vad säger man..?? Knäppa morsan som inte begriper bättre.
Vilken tur att jag har en "gran" som visar vart skåpet ska stå... Hehe!

På grund av att Giovanni har väldigt snedställda fötter, så är det alltid svårt, ja nästan omöjligt,
att hitta skor till honom och för det mesta så använder han den ortopediska sorten.
Även om dessa, dom senaste åren, blivit lite tuffare och inte längre ser ut som klumpar,
så är dom ändå inte särskilt roliga och Giovanni är ju dessutom en tonåring som har ett sinne för detaljer
och han råkar gilla kläder och accessoarer (för ni har väl inte missat hans förkärlek till slipsar... Hihi!)

Därför var lyckan fullkomlig idag, när vi hittade ett par Converse-kopior med DRAGKEDJA i rätt storlek.
Med andra ord, LYCKA behöver inte vara så mycket mer än ett par blå skor för 129 kronor, köpta på Maxi.

"Den är ju nästan som en mobil, mamma" sa Giovanni om sin nya, blåa, batteridrivna tandborste...



Här är ännu ett "Giovanni-citat" som jag glömt att dela med mej av...

Härom kvällen så kivades jag och Giovanni, som vanligt, om något... VAD exakt har jag glömt nu...
Men svaret jag fick glömmer jag nog ALDRIG. Så här svarade Giovanni sin mamma:
"Kvinnor ska man passa sej för.... Dom är bara ute efter din plånbok..."

Jag säger bara: MORFAR!! Vakta din tunga!! Små grytor har OCKSÅ stora öron... Hehe!!

...och mamma och morbror Pelle är dom dummaste och pinsammaste som går i ett par skor... *fniss*

Som jag garvade!! Vi (dvs jag och G) har gjort "Giovanni's runda" i Laholm idag,
eftersom jag fått hoppa in för en av hans assistenter som blivit sjuk och denna "lilla tur" är inget
jag brukar få följa med på, men idag fick jag en inblick i "grabbarnas värld", vilken bland annat innehöll
armbrytning över disken på Euronics... *fniss* Kan ni gissa vem som vann..??

Jag och Giovanni har EXAKT likadana solglasögon och detta kan ibland ställa till lite problem...



Som idag till exempel, när det var dags att sätta brillorna på näsan, så sa Giovanni:
"Mamma... Vilka är MINA solglasögon..."

"Spelar väl ingen roll..." sa jag. "Dom är ju exakt likadana. Bara ta det ena paret, så tar jag det andra..."
(Något som för mej var FULLKOMLIGT självklart... Men nähä då... Hihi!!)

"Men... Vilka är MINA, då..." fortsatte Giovanni. "Det kvittar väl..!!" sa jag återigen, men G gav sej inte...
Han ville än en gång veta vilket par glasögon som var hans...
"Men..." stånkade jag lite halvt irriterad "bara ta ett par, för dom ser ju PRECIS likadana ut!!"

Då ställer sej Giovanni och tittar på först det ena paret, sedan det andra och sedan på det första igen
och så säger han: "Hmm... Hmm... Hmm... Men MAMMA!! Jag kan inte välja..!!"

Ja, vad säger man... Aftonbladet eller Expressen liksom... Det hela slutade i alla fall med att JAG valde först...

I dag satt Giovanni och fnulade över dom olika förändringar en tonåring får gå igenom...



Bland annat det faktum att man som 13-åring får hår på benen och han var lite fundersam över
att han hade mer hår på vänster smalben än på höger och jag förklarade att så kan det helt enkelt vara...
Jag fortsatte med att, med dom bästa intentioner och av största omtanke, förklara att jag
minsann också, egentligen, har hår på mina ben, men att jag, som många andra tjejer
rakar bort det, men att det är inte något som killar brukar göra...

För att på något sätt "bevisa" eller befästa mitt påstående, fortsatte jag (nu så här i efterhand)
dumt nog med att, i ett tappert försök att vara pedagogisk, säga:

"Titta på farbrorn här jämte oss. Han har ju OCKSÅ hår på sina ben..."

Samtidigt som jag säger detta, så vänder jag mej om mot våran närmaste manliga granne
på badstranden och döm om min förvåning när jag inser att karl nästan har
MER välansade ben än mina, för dagen, nyrakade spiror...

Ja, vojne vojne... Fatta att jag har ställt till det i huvudet på min stackars avkomma!! *fniss & suck*

Det tyckte i alla fall Giovanni och Thomas aka 2nd "ass"...
Trädgårdslangen kom fram, Giovanni tjöt och hämnades med en vattenfylld PET-flaska...
DET är sommar det!! Vattenspridaren nästa!! Hihi!!

Photo: Richard Fuggetta

Giovanni satt och kollade på Mumintrollen idag och dom spelade dansmusik på något,
som för Giovanni var ett fullkomligt okänt föremål... Nämligen EN GRAMMOFON...



När jag förklarade att det är en så'n som man spelade musik på innan det fanns cd-skivor,
var det enda han sa:"Huh!! Pffft... Konstigt!!"

På kvällens bröllopsmeny stod fläskfilé med whiskeysås och potatisgratäng och
"LET ME TELL YA, IT WAS GOOOOD STUFF"..!!
(Jag hade tagit ett kort på smarrigheterna, men återigen har min kamera "raderat sej själv"...)

Giovanni har varit, låt säga, lite (eller rättare sagt MYCKET) fundersam runt det här med bröllopet...
Han har flera gånger idag försäkrat sej om att JAG inte ska springa iväg till kyrkan och gifta mej
som Victoria och att jag idag satte på mej mina ringar (som jag alltid har på mej) igen,
efter att dom legat ett tag i badrummet sedan jag rengjorde dom sist, gjorde inte saken bättre...



Därför så har jag, när han halvt desperat (ungefär 7-tusen-3-hundra-och-50-tolv gånger) frågat:
"DU ska väl inte gifta dej mamma..?!"
svarat att det nog inte finns så många prinsar kvar nu när Victoria gift sej och
att jag inte är särskilt sugen på att tillverka en genom att pussa en slemmig groda... *fniss*

Nu ska jag äta en stor skumbanan till efterrätt och dricka ett glas rödvin... :))
Rrrribbit, rrrribbit på er, alla prinsar och prinsessor därute!!

Giovanni har ett örngott på sin kudde som han inte kan leva utan
och det är ett med kock-råttan från RÅTTATOUILLE och i kväll har vi haft "kuddkrig"...



Det gick till som så att Giovanni greppade kudden och tjoade:
"Vaaaaj e jåttan" och innan jag visste ordet av, så hade jag en kudde mitt i fejjan... *asg*
Ja... Så'na e vi... Hehe!!

Ikväll har jag varit på teater. Det var Giovanni och hans klass som bjudit in oss föräldrar och syskon
och det var en mycket trevlig tillställning med MÅNGA skratt och mycket applåder.
Efteråt så grillade vi och nu har jag kört tillbaka Giovanni till korttids, där han ska vara tills i morgon.

Jag har videofilmat Giovanni's scendebut, men min iPhone verkar ha dött... IGEN!!!!
Håll tummarna för att den går att återuppliva, för den här gången blir skadan stor om det inte går
att få tillbaka det som finns i telefonen... Rena rama naturkatastrofen... *storbölar*

När Giovanni var och klippte sej idag, så var jag inte med, utan vi mötte upp på salongen
efter att han var färdigklippt. Han visade stolt upp en present som han fått av sin frisör och jag hade svårt
(eller kanske lätt...) att hålla mej för skratt, för det han fått såg ut som ett deostick för män
och när jag tog av korken för att jag blev tillsagd att lukta, så höll jag på att kräkas...



Men ta det lugnt..!! Det är INTE så illa som det ser ut... Som tur var så var det inte något deostick
utan hårvax som G hade kört runt med det i sitt nyklippta hår... *fniss*

God morgon!! Jag ska börja dagen med att berätta om kvällen igår...

Hos oss läser man nämligen inte sagoböcker vid läggdags... Nä minsann...
Här läser vi MOTORBÖRSEN som godnattsaga... Eller ja... Inte vi...
Giovanni gör det och IBLAND så får mamma också vara med och titta på bilderna
och drömma om vilken bil som ska stå i garaget när Giovanni blir stor...

Buden var MÅNGA. Allt från rostiga gamla VW-bussar och Ford Mustang Mach's från 60/70-talet,
till pimpade Volvo V40's och Giovanni, som av någon anledning har en kraftig förkärlek
till stora arbetsfordon, hade två favoriter. Nämligen dom här två:





Även om jag också gillar stora bilar, så måste man ibland som förälder förklara för sina barn
vad som "är mer eller mindre bra för dom" *fniss* och till slut så kom vi överens om
att en 1960 Buick Le Sabre var det som skulle se bäst ut i vårat garage:



Snipp, snapp, snut, så var DEN sagan SLUUUUT!!
Ha det så gott!! Heeela dagen!!